Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

58
tidningspapper i form av en liten pipa, och vi såg gemensamt på det dagliga undret, när solen
kom fram bakom de fjärran bergen. Redan första morgonen möttes jag av en nyrakad Boris.
Hur han hade lyckats med det konststycket, förblev mig en gåta. På kvällen stod han sedan i
hörnet bakom mansbaracken och tvättade med ”artificiellt” vatten från kipjatok (varmvattensmaskinen)
sin urblekta skjorta, hängde den över taggtrådsstängslet till torkning och vakade
över den mycket noga, till dess den var halvtorr, för att man inte skulle stjäla den för honom.
Boris fick extratilldelning från sjukhuset i Burma. Det hade han chefsläkaren där att tacka för,
även han en fånge. Redan efter de första månaderna i straffblocket fick Boris en blodstörtning.
Han överfördes till sjukhuset och där blev han till hälften återställd. Läkaren förordade
tilldelning av sjukmat till honom i egenskap av lungsjuk. Sjukmaten bestod blott av en mugg,
rymmande knappt en halv liter, full med makaroner eller gröt, men det var åtminstone näring i
den, och blott tack vare den kunde Boris hålla sig uppe. Detta tillägg till Boris’ kost
framkallade raseri och avundsjuka bland medfångarna. ”Han skulle vara sjuk, han! Se bara
hur blomstrande han ser ut! Ja, det kommer bara an på, om man har ‘blat’ (förbindelser).”
En morgon hade vi beslutat att ställa upp oss i trädgårdskolonnen. Boris hade rätt till lätt
arbete, men inte jag. Men han gick i allmänhet hellre på åkern, därför att han hatade trädgårdsmästaren.
– Vi stod vid arbetsuppställningen i trädgårdskolonnen, när de kontrollerande
soldaterna, åtföljda av en kriminell fånge, som innehade en lägerledares funktion passerade.
Lägerledaren vände sig till Boris: ”Sätt i väg över till kolonnen med åkerarbetarna! Det skulle
smaka dig att smyga dig undan i trädgården!” – Boris invände: ”Du vet mycket väl, att jag har
rätt att få utföra lätt arbete.” – ”Vad betyder här att ha rätt! Frisk och stark som du är!” – ”Om
du inte tror mig, kan du vända dig till läkaren”, svarade Boris retligt. Förbrytaren råkade i
raseri och röt så det hördes över hela platsen: ”Jag vet nog, vad du ska göra i trädgården.
Älska med Greta. Inte sant? Ha, ha!” Och ett allmänt skratt belönade honom. – I sitt raseri
hade lägerledaren alldeles glömt, att jag inte hade rätt till lätt arbete. – Sedan han emellertid
hade fått en sådan skrattsuccé, vände han sig och gick vidare med ett generöst ”Hugg i då”,
och vi marscherade med trädgårdskolonnen ut genom porten.
I trädgården måste vi rycka upp ogräs för hand på ett luzernfält. Vi gled framåt på knäna och
sjöng sakta för oss själva. I vår rad arbetade en ung zigenerska, och när trädgårdsmästaren, en
fruktad pådrivare, en gång var ur sikte, läste hon framtiden i handen på oss. Där stod det
skrivet, att vi snart, mycket snart skulle bli fria, och att ännu mycken lycka väntade oss i detta
livet.
Trädgården bevattnades artificiellt från den lilla uppdämda dammen. Rabatterna och fälten
var gröna och frodiga. Till och med några popplar trivdes där. I deras skugga satt vi under
middagspausen och berättade för varandra om våra drömmar – drömmar spelar ju en så stor
roll i fångarnas liv. ”Vet du Boris, i går kväll låg jag på bräderna med huvudet vid
barackfönstret och såg in i stjärnhimlen. Men då somnade jag och hade en mycket märkvärdig
dröm: långsamt började firmamentet att röra sig i cirkel, stjärnorna trängde ihop sig till en
kupol av rubiner, till en stor gnistrande krona och från himlens höjd förde en bred terrass ned
till mig. Jag steg uppför, släpade mig mödosamt uppåt längs barriären på sidan och stammade
orden: bara jag kunde tro ännu en gång. Terrassens trappsteg blev allt brantare och jag visste,
att allt skulle bli bra, om jag uppnådde kupolen. Men ansträngningen var för stor för mig och
jag vaknade, badande i svett.”
*
Under den korta halvtimme vi förfogade över innan lägertaptot gick, satt vi ofta på den illaluktande
platsen framför barackerna. En ny transport hade kommit, bland andra fanns i den
också några georgiska, politiska fångar. Boris berättade för mig, att en av dem var den
åttioårige fosterfadern till nuvarande folkkommissarien för Inrikes angelägenheter, Beria,