Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

193
hållning till sina tyska kamrater och fann en politisk förklaring till deras nationalistiska
inställning. Det tyska kommunistiska partiet kunde inte vara likaberättigat, då det inte lyckats
stävja Hitlers makt genom en revolution och under de tolv åren inte varit i stånd att störta
nationalsocialismen. – Med glädje upprepade de lösenordet om hela tyska folkets skuld, och
de tyska kommunisterna vågade inte försvara sig. Ingen frågade sig: ”Vem kämpade först mot
Hitler, hur många tusen tyska politiker fick inte sätta livet till i tukthus och koncentrationsläger,
på den tiden då Stalin ansåg Hitler värdig en vänskapspakt och till och med utlämnade
tyska politiska fångar till honom i direkt strid med Sovjetunionens föregivna asylrätt!” Ingen
lade märke till, att marxister med ens började tala om folk och inte om klasser.
*
Tyska armén släpade vid sitt återtåg som byte med sig allt vad tänkas kunde som hade något
värde. Enbart i Industrigården var flera magasinsbaracker fyllda till taket med rövat gods.
Trots detta blev bristen på maskindelar, synålar och tråd i skrädderiet allt kännbarare. Men det
hindrade inte SS att söka pressa ut ackorden. Det gick mot våren. Fångarna i Industrigården
sydde SS-vinteruniformer för år 1945/46! Ryssarna stod nästan vid Oder, men i Ravensbrück
byggde man en ny, stabil fabrikshall. Redan i slutet av januari började den elektriska kraften
tidvis tryta. Under arbetstiden stannade plötsligt motorerna, och en tryckande stillhet lägrade
sig över den stora fabrikshallen. Med allt kortare mellanrum bröts strömmen, och dag och natt
drog bombeskadrarna utan avbrott och utan något motstånd över Ravensbrück i riktning mot
Berlin. Det var inte längre lägersirenen som bestämde rytmen i vår fångtillvaro. Nu var det
högre makter som var i rörelse.
Så påtagligt nära slutet än tycktes vara, slog dock flammorna fortfarande upp ur
krematorieskorstenarna; Winkelmann fortfor med sina uttagningar.
Ju närmare fronterna kom oss och ju uppenbarare hitlerarméns sammanbrott blev, desto oftare
sysselsatte sig fångarna med frågan: Hur kommer slutet att bli för koncentrationslägret?
Kommer SS att göra allvar av sin hotelse och skjuta alla politiska fångar? – Från ett läger i
öster fick vi veta, att SS helt enkelt lämnat lägret i sticket, när ryssarna kom, och man kunde
alltså hoppas att SS i Ravensbrück skulle göra likadant.
Med förvåning iakttog jag många kvinnor, som ivrigt började förbereda sig för friheten. De
samlade tyger och kläder, som de tog ur SS-förråden. En ryggsäck blev en av de mest
åtråvärda artiklarna. Jag hade förlorat min heta önskan att bli fri. Medan Milena ännu levde,
betydde friheten att uppleva den första staden, att gå in i den första skogen tillsammans med
henne, och att vi sedan i förening i ett nytt liv skulle skriva vår bok om koncentrationslägren i
två diktaturer. Genom Milenas död blev det som man kallade frihet för mig endast ett svagt
återsken av den drömda friheten. – Dessutom plågades jag av ängslan för den närmaste
framtiden. Vad skulle ske om ryssarna kom före amerikanerna eller engelsmännen till
Ravensbrück? Jag var övertygad om att stalinisterna skulle ange mig. Det fanns blott en
räddning, nämligen att dessförinnan fly ur lägret. Några polskor kände mitt förflutna och den
fara mitt liv svävade i. De meddelade mig, att jag kunde räkna på deras hjälp i det avgörande
ögonblicket, ty de hade på förhand uppgjorda planer.
*
Inka kom glädjestrålande in på kontoret, och drog mig jublande med sig ut i det hon pressade
fram några ord, som lät som: ”Det måste du se!” och drog mig med sig ut på lägergatan
genom porten till det gamla lägret. Vad fick jag se? Över lägergatan körde långsamt och
gravitetiskt flera stora, snövita bussar från Svenska Röda korset. Vi blev stumma av förvåning
och glädje. Bussarna innehöll paket, som lastades av vid förrådsbarackerna i en stor hög. Vi
hade blott en förklaring till detta under: Kriget var slut! Hitler besegrad! Det Internationella