Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

44
mot tjuvar utan också mot de tusen vägglössen. Man låg på nätterna fullständigt påklädd, med
handskar på händerna, fastbundna med ett snöre omkring handlederna, med schalett och en
duk över ansiktet, i vilken borrats två hål för att man skulle kunna andas. Men lössen var
mycket kloka djur och hittade alltid en springa, genom vilken de kunde krypa in. De kröp t. o.
m. in i näsborrarna.
Under denna första natt rasade snöstormen. Jag låg med huvudet mot det lilla barackfönstret
och hade inte sovit länge, förrän plötsligt snön yrde in över mig och jag förskräckt for upp. Då
upptäckte jag, att man skurit ut fönsterrutan bakom mig och ryckt undan knytet under mitt
huvud. Tjuvarna var verkliga fackmän.
Nästa morgon anmälde jag stölden för barackchefen och frågade, om man inte skulle kunna
göra något för att få tillbaka sakerna. Hon skakade beklagande på huvudet. ”Det är meningslöst,
ty vem vet, om inte någon av bevakningen har varit med om stölden.” – ”Men i min
sportblus befinner sig mina samtliga kvittenser och intyg, som jag fick i rannsakningshäktet
för de föremål och det guld som man tagit i förvar”, invände jag. ”Då kan vi ju göra ett
försök. Om du går med på det, skickar vi en underhandlare till mansbaracken och låter meddela,
att utländskan avstår från sina lumpor men skulle vilja ha tillbaka sina dokument.” Det
gick jag med på. Efter en kort stund infann sig en elegant klädd yngling framför bräderna, där
jag låg. Han bar en modern ytterrock med vadderade axlar och hade en pälsmössa kokett
neddragen över ena örat. ”Är ni utländskan, som skulle vilja ha tillbaka sina papper?” Leende
överlämnade han handlingarna till mig. Jag är övertygad om, att det var just den mannen som
var tjuven. Det var min första lektion, men trots den största försiktighet ägde jag inom kort
blott vad jag bar på kroppen.
De kriminella är i Sibirien det slags fångar, som har det bäst, som har de mest inbringande
befattningarna, som håller ihop, man kunde nästan säga är organiserade och för vilka
fängelset inte betyder något avbrott i deras vanliga tillvaro som fallet är med de politiska
fångarna. Förbrytarna utgjorde liksom ett eget samhälle. Bestämde en ledande man bland de
kriminella, att nästa dag ingen skulle arbeta, vågade ingen kriminell handla mot hans
befallning, fastän enligt lägerbestämmelserna i Karaganda dödsstraff stadgades för den som
vägrat arbeta 75 gånger. De kriminella såg föraktfullt ned på de politiska fångarna, på
Sovjetunionens fiender, ty själva var de visserligen förbrytare men likväl goda sovjetmedborgare.
Lika djupt föraktade storförbrytarna de s. k. fuskarna, de små tillfällighets- och
ficktjuvarna.
I samlingslägret i Karaganda föreföll mig detta de kriminellas liv ännu mycket romantiskt.
Det stora barackrummet upplystes under natten av en fotogenlampa. På övre britsraden mitt i
rummet satt vanligen en grupp män och kvinnor och spelade kort. Kvinnorna bar trots den
tämligen låga temperaturen blott brösthållare och små byxor. Omkring huvudet hade de virat
brokiga dukar på ett särskilt sätt snett över pannan, och ändarna hängde måleriskt ned vid
sidan. Man talade om för mig, att de ofta spelade bort alla sina kläder och naturligtvis sedan
var tvungna att stjäla nya. Vodka hade de alltid och de saknade heller inte mat.
Enligt lägerförordningen var det strängt förbjudet för en manlig fånge att beträda
kvinnobaracken och omvänt. Om nattvakten, som vid midnatt gick genom barackerna och
lyste på raderna av sovande med en lampa, fann en man i kvinnobaracken, blev denne efter ett
våldsamt uppträde gripen och insatt i arresten. Men denna lag gällde inte för alla fångar. Jag
såg ofta förbrytare ligga oantastade bland kvinnorna. Det rådde ett tyst samförstånd mellan
bevakning och förbrytare.
*