Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

102
stationerna saknade ljus. På perrongerna försökte den polska civilbefolkningen stiga upp i
våra kupéer, då dessa inte var så överfulla. Med ett rytande: ”Smutsiga pöbel, ut härifrån!”
stötte vår SS-bevakning ned dem från fotstegen. – Betty Olberg och jag satt på bänken med
benen dragna under oss, ett sätt att sitta som hade blivit till en vana för oss under livet på
bräderna. Alla samtal rörde sig om målet för vår resa. ”Tänker de föra oss raka vägen till
Berlin? Kanske får vi tillstånd att skicka våra anhöriga ett meddelande?” – Med den ungerske
emigranten hade jag endast växlat några få ord i Biala. Han gjorde sig inga illusioner
beträffande framtiden. I tågets mörker vågade han för första gången ett något längre samtal:
”Jag är ungersk medborgare. Det är möjligt, att Gestapo utlämnar mig till ungrarna. Från
Ungern emigrerade jag till den Ungerska Rådsrepubliken. Vad kan jag vänta mig av Tyskland
eller Ungern? – Skulle du bli fri, vill du ge min frus släktingar i Ruhrdistriktet en
underrättelse.”
Nästa morgon stannade tåget i Lublin. ”Avstigning. Framåt marsch, fem och fem!” Männen
tog Betty .Ölberg under armen. Det var väl 40 grader kallt denna dag. Frysande och dödströtta
marscherade vi genom staden, i vilken jag såg de första av bomber förstörda husen. Det tröstlösa
intrycket blev starkare, när vi närmade oss ghettot. Ur källarfönster och portar tittade
människorna ängsligt och nyfiket på vår kolonn. Och mitt i ghettot höjde sig en borgliknande,
grå, kvadratisk byggnad, vars gavel över ingången var prydd med två på långt håll synliga
bilor, det var fängelset i Lublin, som under de närmaste fjorton dagarna skulle bli vår bostad.
Och nu befann vi oss i händerna på Gestapo. Redan i korridoren gav en ålhal, civilklädd man
var och en en bit papper med uppmaning att sanningsenligt skriva ned namn, födelsedatum,
tidpunkten för inträdet i KPD, den inom denna organisation innehavda funktionen, emigrationsåret,
tid för uppehållet i Ryssland, verksamhet där, dag för häktningen av NKVD och
dom. Papperen med dessa uppgifter lämnades fram. Jag tog avsked av Thomas M. och många
andra. Betty Olberg och jag kom till en cell i avdelningen för kvinnliga fångar. Sex kvinnor
hälsade oss där med vild begeistring. Alla hade före oss kommit dit från Butirki. Jag kände
blott två av dem, fru Fon och fru Fekete. Synbarligen samlade man i Lublin en större transport
för vidare befordran till Tyskland. I två celler i fängelset i Lublin satt sammanlagt sjutton
kvinnor och i manliga avdelningen ungefär 130 män, alla utlämnade från Sovjetryssland.
När vi hälsat på våra båda bekanta, reste sig en ung, blond flicka från en trästol, gick fram till
mig och frågade: ”Är du kanske ‘Gretchen’?” – ”Hur kommer det sig att du säger Gretchen?”
frågade jag förvånad, ty det fanns endast två människor som kallade mig så, och det var Heinz
och min väninna Hilde D. – ”Jag satt i tukthuset i Kasan tillsammans med Hilde D. Hon gav
mig i uppdrag att överallt forska efter dig, och om jag fann dig, berätta allt om hennes öde.” –
”Ja, jag är Gretchen.” – ”Hilde fick tio års tukthus för ‘medlemskap i Neumanngruppen’. Hon
blev dömd redan under Jeschows tid. Från sin dotter, den lilla Swetlana, hade hon fått ett
brev, och det brevet var hennes enda glädje. – Du skulle inte känna igen Hilde. Hon har redan
snövitt hår och är inte trettio år ännu.” Vi överlade länge, om det kunde finnas någon
möjlighet att rädda Hilde. Hon var tjeckisk medborgare. Framför allt beslöt vi, att så snart
tillfälle gavs underrätta Hildes föräldrar om saken.
När en halv timme gått öppnades celldörren, gestapomannen ropade barskt mitt namn och i
korridoren, genom vilken han förde mig, väste han till mig: ”Ni tror väl, att ni kan smuggla er
in här under falskt namn? Vi vet precis, vem ni är!” Han förde mig in i ett expeditionsrum, i
vilket en fet, obehaglig, ännu tämligen ung man satt bakom ett skrivbord. ”Vad heter ni?”
vände denne sig till mig. ”Margarete Buber.” Då hoppade den andra, den slickade, som vid
ingången räckt oss blanketten, upp och svängde papperet med mina uppgifter under näsan på
mig: ”Anse oss inte för alltför dumma! Ni vill försöka inbilla oss, att ni heter Buber. Ni är
hustru till Heinz Neumann!” kom det triumferande. ”Jag heter Margarete Buber och var inte
officiellt gift med Heinz Neumann.” – ”Ha, ha. Alltså hans fästmö!” – ”Om ni vill kalla det