Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

2
Från juni 1935 till 1937 bodde vi i Moskva och arbetade som översättare. I två års tid levde vi
politiskt brännmärktas liv och var egentligen redan fångar. Varje steg vi tog bevakades, varje
ord avlyssnades. – I april 1937 häktades min man av NKVD (ryska statspolisen). I juni 1938
kom turen till mig. Ett grymt öde gjorde att jag icke endast fick känna på vad koncentrationsläger
i Sibirien betyder. Efter två år, våren 1940, utlämnade mig NKVD under tysk-ryska
vänskapspakten till Gestapo som inspärrade mig i ytterligare fem år i det tyska koncentrationslägret
Ravensbrück. Därigenom fick jag lära känna två diktaturer i deras hemskaste
yttringar.
Denna bok berättar om mina upplevelser i Ryssland, om häktningen, det sibiriska koncentrationslägret
och utlämnandet till Gestapo, sedan talar den om Ravensbrück, ett koncentrationsläger
i Hitlertyskland, ett land med en totalitär regim av en annan färg, om de nationalsocialistiska
bestialiteternas ”egenart” och de grymma likheterna mellan Gestapo och NKVD i
behandlingen av fångarna och i utnyttjandet av dessa som slavar. Denna bok tillkom inte
därför att jag ville göra mig kvitt bördan av det upplevda, utan därför att jag håller det för min
plikt att låta världen veta, varthän kränkandet av människovärdet leder. Hitlerregimen bröt
samman i skymflighet och skam, men i Sovjetryssland lider sedan år och dag miljoner
människor i tukthusen och Sibiriens koncentrationsläger. Det är på deras benknotor man
bygger upp det socialistiska samhället.
*
Om upplevelserna under min emigrationstid i Moskva och de sju åren i koncentrationslägren
på ömse sidor äger jag inte några som helst anteckningar. Jag kan därför endast skildra
människor och händelser ur minnet. Många personer nämner jag vid deras riktiga namn. Och
endast i några fall, där en möjlighet finns, att vederbörande ännu försmäktar i ett ryskt
koncentrationsläger eller isoleringstukthus (för politiska fångar), har jag ändrat namnen för att
skydda innehavarna mot nya förhör och tortyr från NKVD:s sida.
Margarete Buber.
I. Heinz Neumann häktas av NKVD i april 1937
DET VAR DEN 30 APRIL 1937. Moskva förberedde sig till första maj-firandet. Den starka
ryska vårsolen flödade över Ulitza Gorkowo. Jag försökte att med mitt paket under armen
hastigt komma förbi människoströmmen, som långsamt sköts framåt. Högtalare, uppsatta på
husväggarna, utprovades. Triumfmarschen ur ”Aida” smattrade över gatan. Jag ville vika in
på en sidogata blott för att fort komma undan och inte längre behöva höra och se allt detta,
men en mängd människor, män och kvinnor, alltjämt klädda i de grå vintervaddrockarna,
stockade sig i hörnet och fyllde hela gatans bredd för att se på, hur ett jättestort stalinporträtt
placerades på en husfasad. Om jag blott slapp att se detta. Åt vilket håll jag vände mina
blickar: överallt stalinporträtt. I skyltfönsterna, på husväggarna, över ingångarna till
biograferna, alltid samma ansikte med de hängande mustascherna. – Och dånande genljöd en
wienervals på den smala sidogatan, som förde till Petrowka.
Med klappande hjärta störtade jag genom gatorna. Två dagar hade jag nu försuttit, i hela två
dagar överlämnat mig åt min smärta, under det att han satt någonstans i en cell i Lubjanka.
Vad tänkte jag väl på? När jag kom till den öppna platsen framför Stora Operan, hade man där
upprest en över tio meter hög trästaty av en promenerande Stalin i lång soldatrock, och otaliga
röda flaggor fladdrade runtomkring honom.
”Kommer de att alls ta mot mitt paket med mat och ren tvätt? Och brevet?”