Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

119
kan man tvinga att skriva rapporter men det är en sak som jag aldrig gör.” – Mina polskor var
envisa, ty Minna Rupps trakasserier gjorde oss förtvivlade: ”Du måste komma ihåg, att det är
något helt annat, om du blir blockäldste hos oss polskor. Vi är allesamman förnuftiga kvinnor
och skall skydda och hjälpa dig, så gott vi kan.” Och på detta sätt övertalade man mig så
småningom. – Ännu i denna dag vet jag inte, vilka kanaler polskorna vid detta tillfälle använt
för att föreslå mig. I konsten att knyta förbindelser och erövra positioner var polskorna
oöverträffade i lägret.
Kort tid efter detta samtal blev jag kallad ”fram”, det vill säga till övervakterskan, och av vår
rumsäldste uppställd bredvid fem eller sex andra i giv akt stående fångar vid kanten av
blomsterrabatten. – Vi väntade. Ty att vänta är en av fångens förnämsta sysselsättningar. –
Efter en rundlig tid kom övervakterskan Langefeld med betonat avmätta rörelser fram till vårt
led. Hon mönstrade var och en särskilt eller låtsades göra det, därpå frågade hon oss i tur och
ordning, varför och var vi hade blivit häktade och hur länge vi vistats i lägret, och sedan
tillkännagav hon utnämningarna. Till mig sade hon: ”Tag genast er utrustning och gå till
block 2, där är ni rumsäldste!”
Jag var som nykomling ännu så grön, att jag inte visste var block 2 var och när jag hörde, att
jag endast skulle bli rumsäldste andades jag lättare. Men mina polskor, som med spänning
avvaktat resultatet av sin aktion, såg vid mitt meddelande förskräckta ut. ”För Guds skull, i
block 2, det är ju hos de asociala. Det hade vi verkligen inte tänkt!”
XVIII. Rumsäldste hos de asociala
FÖRVIRRAD OCH ÄNGSLIG kom jag med aluminiumfat, sängtäcke och en koncentrationslägerfånges
hela utrustning på armen till block 2 och anmälde mig hos blockäldsten Liesl
Muller. Redan när jag steg in i baracken, möttes jag av ett öronbedövande larm; en frän
klosettlukt stack mig i näsan.
Blockäldsten, Liesl Muller från Lothringen, som under weimarrepublikens tid tillsammans
med sin man suttit i tukthus anklagad för spioneri för Frankrikes räkning och vid krigsutbrottet
av nazisterna satts i skyddshäkte, det vill säga i koncentrationsläger, gjorde en
grimas, när hon hörde, att jag bara varit fjorton dagar i lägret. Liesl Muller var en inskränkt
småborgare, som å ena sidan strävade efter att tillförsäkra sig personliga fördelar genom att
korrekt följa alla lägerföreskrifter och genom undergivenhet gentemot SS men å andra sidan
inte kunde motstå lägerlivets frestelser, längre fram var mycket tillsammans med förbrytarna
och sista tiden i Ravensbrück fungerade som lägerspion. Som blockäldste hos de asociala var
hon enligt SS-begrepp rent av idealisk. Hon kommenderade och grälade, hon hotade med
rapporter och hyste inga betänkligheter mot att sätta sina hotelser i verket. Men däremot
kuttrade och fjäskade hon för vår SS-blockledarinna Drechsel, som var en av de mest fruktade
megärorna på den tiden i Ravensbrück.
Tillsammans med Liesl Muller steg jag in i dagrummet på block 2:s A-sida, där jag skulle
övertaga befattningen som rumsäldste. Först sedan blockäldsten med hela sin kraft hade slagit
ett hårt föremål mot en spann, som stod vid dörren, och skrikit: ”Var stilla!” blev den rasande
hopen tyst, och man fick nu syn på mig. Med orden: ”Detta är er nya rumsäldste”, föreställde
mig Liesl Muller.
Ett eget skåp, sängen på den bästa platsen i hörnet vid fönstret, en ny klänning, som nästan
verkade skräddarsydd, ett vackert linneförkläde och framför allt trätofflor, var fördelarna med
min nya ställning. Som tecken på min värdighet bar jag en grön bindel kring högra armen,
som berättigade mig att fritt och obehindrat röra mig över hela lägret. Men under de första
veckorna blev jag aldrig i tillfälle att begagna denna förmån annat än någon gång under den
obligatoriska promenaden på lägergatan. – Det tog väl tio minuter att inviga mig i mina nya