Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

144
värmdes upp, och hade en egen plats vid ett bord. På det stod ofta en blomma, i en smal ask
låg hennes blyertspennor, och på väggen hängde en vy av Prag. Hon kunde från sin plats se ut
mot Ravensbrücks järnport, som skilde oss från friheten. – Många kvinnor räddade Milena
livet på under sitt kontrollarbete, genom att hon förfalskade blodproven, som skickades till
Berlin för undersökning och sedan kom tillbaka till henne. Hon lät positiva syfilissjuka bli
negativa, ty en syfilitisk fånge var, sådana förhållandena i lägret gestaltade sig, ofta dödsdömd.
Antingen gick hon under till följd av de barbariska kurerna eller skickades senare som
”obotlig” till gaskamrarna. Vid varje sådan förfalskning vågade Milena naturligtvis sitt eget
liv, ty till följd av sin svaga hälsa hade hon inte kunnat överleva ett lägerstraff.
1941 gjorde Milena ett försök att hjälpa vår gemensamma väninna Lotte att bli frigiven ur
lägret. Lotte hade redan fyra års tukthus bakom sig och befann sig i ett mycket kritiskt hälsotillstånd.
Då man 1940-41 frigav sjuka med tuberkulos från koncentrationslägret i Ravensbrück,
förskaffade Milena Lotte ett positivt upphostningsprov och ställde om att hon kom in
på tuberkulosavdelningen. SS-läkaren inlämnade begäran om hennes frigivning, och vi
väntade fulla av spänning på resultatet. Just vid denna tid började man att sammanställa de s.
k. ”sjuktransporterna”. Strax efter att den första transporten lämnat lägret, visste vi vilket öde
som drabbat dessa kvinnor, som man uppgav sig ha fört till ett annat läger. De blev mördade
någonstans. – Och på tuberkulosavdelningen satt Lotte, som Milena hade gjort positiv. Milena
plågade sig med självförebråelser. Hon lät ta nya upphostningsprov på Lotte kort efter
varandra. De var naturligtvis alla negativa. Hon gjorde SS-läkaren Sonntag uppmärksam på
detta och betonade, att Lotte blivit frisk igen. Blott den omständigheten, att SS-läkaren kände
Lotte genom att hon arbetat i sjukhuset, var orsak till, att han inte skrev upp henne på listan
över dem som skulle följa med på någon av sjuktransporterna.
Milena blev aldrig fånge, hon kunde inte bli brutal, hon kunde inte förslöas som så många
andra. Hon såg allt fruktansvärt omkring sig och greps av förtvivlan, när hon insåg, att någon
möjlighet att hjälpa inte fanns.
Hon satt under arbetet i samma rum som ett flertal stalinister och hörde i timmar på deras
samtal. Det var henne omöjligt att tiga. Hon var en kämpande människa. Hon hörde inte upp
att med den för henne utmärkande skärpan polemisera mot det förljugna pratet om
kollektivism, proletär demokrati, socialistisk frihet och så vidare. Och det förlät man henne
endast motvilligt. Det fanns på sjukavdelningen några tyska kommunister, som med iver och
pedanteri arbetade för SS-läkarna. Milena hånade dem. Politiska fångar, vars uppgift det hade
varit att sabotera, när helst de hade en möjlighet därtill, bröstade sig gentemot Milena över sitt
pliktmedvetande och klandrade henne som försumlig eller lat. När hon sedan blev allt sjukare,
hennes krafter allt svagare och hon allt oftare föll ihop och inte längre kunde stå på benen,
påstod stalinisterna, att hon simulerade.
Så länge jag var blockäldste hos bibelforskarna, kom Milena ofta till mig. Då satt vi trots
förbudet i tjänsterummet, och hon värmde sina svullna händer vid ugnen. En av hennes
vanliga suckar var: ”Ännu en gång få sitta vid vägkanten och inte vara soldat längre ...”
Milena var skriftställare. Min berättelse om mina sibiriska upplevelser föranledde henne att
fatta beslutet – om vi fick vara vid liv och ännu en gång återfå friheten – att skriva en bok. I
sin fantasi gjorde hon ett utkast till ett verk om båda diktaturernas koncentrationsläger, med
uppställningar, marscherande, uniformerade kolonner och miljoner människors förnedring till
slavar, i den ena diktaturen i socialismens namn och i den andra i herremänniskornas.
Under den varma sommaren 1941 hade man infört nattskift i skrädderierna och allt tydligare
framträdde de yttre tecknen på kraftlöshet och undernäring hos fångarna. Kvinnornas ben
svullnade och blev tjocka och betäcktes av kvisslor och bölder. Det inträffade också några fall
av förlamning i lägret. Om dessa först insjuknade var offer för SS-läkaren Sonntags syfilis-