Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

48
Hos den vänlige arbetsförmedlaren meddelade vi vårt misslyckade försök. ”Vad skall jag då
hitta på för arbete åt er?” Jag talade om för honom, att Grete Sonntag var läderarbeterska och
önskade arbeta inom sitt yrke. ”Nej, det kan jag inte ta på mig ansvaret för, det är omöjligt här
i Burma.” – ”Men varför inte, när hon själv så gärna vill?” invände jag. ”Här i Burma råder en
förhärjande farsot bland boskapen, brzelos, och den som arbetar med hudar, blir ovillkorligen
smittad. Många här i lägret dör i brzelos, och det finns andra som blir krymplingar för livet.
Jag kan inte ta ansvaret för att skicka en medmänniska till sådant arbete.” Jag översatte dessa
ord för Grete Sonntag, och hon svarade mig: ”Vilken blödighet, de ryska svinen smittar
varandra, därför att de inte har en aning om renlighet, jag kan nog sörja för, att jag inte blir
sjuk. Säg till honom, att jag åtar mig detta arbete på eget ansvar.” Jag översatte av begripliga
skäl blott en del av detta yttrande. – Det verkade upprörande på mig att se å ena sidan en
ängslig, hjärtegod människa, som trots årslång fängelsevistelse hade bevarat sin mänsklighet,
och å andra sidan detta fräcka övermod.
På så sätt kom Grete Sonntag till ”hudcentralen”, vars natschalnik var en jude från Vitryssland,
talade något jiddisch och kunde göra sig förstådd av henne. När vi trädde in i den
oansenliga baracken, kunde man knappast ta ett steg för överallt kringströdda hudar. Det
rådde en oordning, som var obeskrivlig, och därtill kom en nästan bedövande stank. Grete
Sonntag granskade virrvarret, gjorde en rad bitande och jag måste säga berättigade anmärkningar
och började nästa dag arbeta i hyddan med hudarna. Hon fick också bo i en oansenlig
avbalkning i denna.
Redan efter några dagar kunde man inte längre känna igen ”hudcentralen”. Hudarna var
renskrapade och mellan dem var salt utstrött. I ett rum låg endast de s. k. merluschkahudarna
(det var värdefulla hudar av nyfödda får). Varje hud var försedd med ett märke och indelad i
första, andra eller tredje kategorin. I ett annat rum låg de mindre värdefulla hudarna ordentligt
i skikt ovanpå varandra som madrasser. Grete Sonntag hade, trots att hon inte kunde ryska,
från sjukhuset skaffat sig gummihandskar och en desinfektionsvätska och höll sig och sin
omgivning oklanderligt rena.
Grete Sonntag hade även en annan funktion. När fångarna från de olika sektionerna på
oxvagnar eller lastbilar levererade hudarna, kontrollerade hon dessas vikt på en våg. Och ve,
om det fattades ett gram. Var och en av dessa fångar hade av begripliga skäl bara ett intresse:
att stjäla hudar och byta till sig livsmedel av kasakerna mot dem. Hos Grete Sonntag fanns
ingen förståelse för affärer av detta slag. Ordning måste det vara, även i koncentrationsläger.
Några månader senare, när jag redan länge hade suttit i straffblocket, fick jag reda på, att en
särskild kommission hade kommit resande från karagandalägrets centralförvaltning i Dolinki
för att se på ”tyskans” underverk, ”hudcentralen” i Burma.
Själv började jag arbeta som statistikerlärling på Konstantin Konstantinowitsch’s kontor.
Mina kolleger var Klement Nikifrewitsch, politisk fånge och före detta rektor i Novo-Sibirsk,
Semjon Semjonowitsch, politisk fånge och före detta partiarbetare från Vitryssland, Gregorij
Illitsch, politisk fånge och före detta agronom från Kasan, Maslow, en politisk fånge med ett
ansikte som Nikolaus II, och en svårt malariasjuk kassör från den kaukasiska järnvägen.
Man mottog mig, nykomlingen, med stor hjärtlighet, alla bemödade sig att hjälpa mig. Nästan
alla talade tyska mer eller mindre. Det uppstod en formlig tävlan om vem som var mest
språkkunnig. Den 60-årige Clement Nikifrewitsch slog emellertid alla. Han citerade stycken
ur de tyska klassikerna, och en gång visade han mig full av stolthet ett litet av honom själv
hopsatt häfte med latinska citat. Där satt jag bland de utmärglade människorna, som redan
hade tre, fyra eller ännu flera års fängelse bakom sig. På alla kunde man se, att de led av
undernäring. Deras kinder var infallna, ögonen onaturligt stora, nästan alla hade luckor i
tandraden, ty i Karaganda plomberade man inga tänder. Hade man ont i en tand, blev den