Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

98
ningarna: ”Vad är det med dig, vi far till Minsk och därifrån på en bibana norrut. Vi blir förda
över den litauiska gränsen.” – ”Men varför far vi då inte över Leningrad? Det vore mycket
enklare.”
Betty Olberg låg utmattad på bänken. Hon hade endast obetydligt repat sig under veckorna i
utlämningshäktet. Hon vägde inte mycket över 35 kilo. Endast hennes hår som man klippt i
tukthuset hade vuxit under sista tiden och stod ut som borst. Hennes ansikte var grått och
infallet. – Bettys man sköts under den första stora moskvaprocessen år 1936, och hon själv
dömdes till tukthus. I fängelset hade hon gjort ett försök att begå självmord genom att kasta
sig nedför en trappa.
Fångvagnen växlades. Våra avdelningar hade inga fönster. Genom gallret kunde man över
gången se något av yttervärlden. Synbarligen hade man kopplat vår vagn på ett snälltåg, ty
tåget stannade mycket sällan. Vagnens rassel omöjliggjorde samtal från avdelning till
avdelning, och vi bad därför vakterskan att bli förda till toaletten.
Det var sju män i var och en av vagnens fyra återstående avdelningar. I den ena avdelningen
såg jag ett bekant ansikte, den forne chefredaktören för den kommunistiska tidningen ”Ruhr
Echo”, en ungersk emigrant. Han tycktes inte känna igen mig, däremot tycktes andra, som var
mig fullständigt främmande, känna mig mycket väl. Jag kunde blott stanna några korta
minuter vid gallren men fick ständigt höra samma försäkran: ”Vi kommer utan tvivel att bli
förda över den litauiska gränsen.” Under hela transporten blev vi lika väl förplägade som i
Butirki med bröd, smör, ost, konserver, te och en ask cigarretter dagligen. Bevakningen var
vänlig men fullständigt otillgänglig för frågor om målet för vår resa. – I mansavdelningarna
började man med entusiasm sjunga ”Solowski-visan” till text av en ung tysk skådespelare vid
namn Drach, som även själv var med på transporten. Några forna österrikiska schutzbündler,
det var väl en tre, fyra stycken, sjöng ”Wir Kameraden der Berge sind gegen alles gefeit ...”
Betty och jag gjorde schackpjäser av vitt och svart bröd, satt med uppdragna ben på den undre
liggplatsen, spelade och hörde nöjda och glada på visorna och larmet från männens avdelning.
Någon basunerade ut skabrösa vitsar i gången.
Om man kopplat av vår vagn eller tåget hållit så länge ute på linjen, vet jag inte. Det var väl
på morgonen den tredje dagen, den 7 eller 8 februari, som männen ropade till oss: ”Vi har
redan passerat Minsk och far vidare i riktning mot Polen.”
Då sjöng de inte längre, och de glada tillropen förstummades. När NKVD-soldaten låste upp
gallret för att avlämna maten, något slags konserv med ärter och kött, visade man den tillbaka:
”Behåll den för er själva, vi vill inte ha någon mat.” – ”Varför det då? Ät bara! Ni kommer att
vara hungriga många gånger i fortsättningen”, sade han vänligt. – Ångesten var nästan outhärdlig.
Först nu märkte jag till vilken grad jag mot allt förnuft hade klamrat mig fast vid
förhoppningen att bli släppt på någon punkt vid den litauiska gränsen för vidare befordran till
en ort i utlandet ...
Efter en tidrymd, som aldrig tycktes vilja ta slut, ljöd för sista gången ordern: ”I ordning med
utrustning!” Gallren låstes upp, vi sköt på varandra ut, klättrade nedför de höga fotstegen ned
på järnvägsbanken och stod frysande i den isiga vinterluften. På avstånd kunde man se en
station, och vi dechiffrerade skylten: Brest-Litowsk.
I vår transport befann sig 28 män och vi två kvinnor. Jag kan inte erinra mig att jag lade
märke till något visst ansikte vare sig på stationen i Brest-Litowsk eller i skogen vid Brest-
Litowsk, dit man på en lastbil förde oss kvinnor, en gammal professor och en man, som hade
ont i ett ben, och där vi inväntade manskolonnen, och inte heller på bron i Brest-Litowsk. Alla
ansikten var lika stela och orörliga av ångest.