Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

28
former. På mina underkläder satt utländska fabriksmärken, som den kontrollerande fångvakterskan
sannolikt ansåg vara hemliga tecken och omsorgsfullt avlägsnade. Samma öde
rönte varje liten bit gummiband. Man kunde kanske hänga sig i det. Ja, skorna genomgick
också en särskild behandling. Vissa nedriga vakterskor slet helt enkelt av sulorna på dem. I
Sibirien måste man alltså gå med glappande sula. – En sådan ”obysk” varade många timmar.
Mången gång, när kvinnorna råkade i strid med varandra, växte det vanliga viskandet till ett
brus. Då slog vakterskan med sina nycklar mot järndörren eller öppnade klaffen och hotade
med cellstraff. Detta dunkande, även på andra celldörrar, var det enda man hörde från
korridoren. – Men en morgon ljöd från fängelsekorridoren gälla rop på hjälp som av hundra
kvinnor i dödsångest, så att vi alla blev stela av skräck. Sedan uppfattade man vakternas
rasande röster och långsamt dog ljudet bort. Vi rådbråkade våra hjärnor. ”Hade en cell gjort
myteri? Hade man torterat fångarna? Vad hade skett?” Vi fick ingenting veta. Och fängelseregimen
i Butirki fungerade förträffligt. Aldrig trängde en underrättelse från en cell till en
annan, aldrig mötte man fångar från en annan cell i korridoren.
Efter en tid kom några kvinnor från en upplöst cell till oss, och av dem fick vi reda på orsaken
till de fruktansvärda skriken – 100 kvinnor från en cell var i tvättrummet, när en råtta hoppade
ut ur en rörtrumma. Den injagade en sådan skräck i våra spioner, terrorister och kontrarevolutionärer,
att de så när hade klämt ihjäl varandra.
Fängelseförvaltningen brukade tid efter annan upplösa cellerna, för att fångarna i en cell inte
skulle bli alltför förtrogna med varandra och fasta förbindelser uppstå mellan dem.
Bland de åtta tillskotten från den andra cellen var Franziska Levent-Levith, en tyska. Hon
härstammade från Danzig, var dotter till en därvarande kapellmästare och hade gift sig med
ryssen Levent-Levith. Hennes man hade arbetat i det ryska spioneriväsendet. De sista åren
hade de varit i England. 1937 kallade man honom tillbaka till Moskva. Han bodde en natt på
hotell Metropol och häktades nästa dag tillsammans med sin hustru. Franziska kom alltså utan
att ha en aning om ryskt liv och utan att kunna ett enda ord ryska till rannsakningsfängelset
Butirki. Det var en stor, blond kvinna, och man kunde redan läsa i hennes ansikte dessa få
månader i rannsakningshäktet: allt var slappt på henne, till och med kinderna hängde ned. När
jag första gången talade med henne och såg henne i ögonen, hade jag den känslan: ”Men
Herre Gud, hon är ju vansinnig.” Hennes ögon kunde inte vara stilla en sekund, de for hit och
dit, som om de följde ett förbifarande tåg. Sedan började Franziska oroligt viska: ”Vet du, jag
måste berätta en sak för dig. Min första cell var en skola för illegalt arbete, och jag blev inte
godkänd. Där måste man nämligen genomgå en examen, om man lämpade sig för spioneriverksamhet
eller inte.” – ”Men, Franziska, en sådan inrättning finns det inte i Butirki, det är ju
galenskap!” upplyste jag henne om. ”Jo, fast du vet inte om det, här finns särskilda celler, och
i dem finns bara sådana som häktats för detta ändamål. När man får godkänt, kommer man
åter ut och kommenderas till ett nytt arbete. Men jag blev inte godkänd. – I den där cellen
måste man känna till mycket märkvärdiga saker, som jag inte kunde begripa, så tillexempel
har de på sina aluminiumbägare små band i olika färger, röda, blåa, gröna, rosafärgade och jag
måste välja en bestämd färg, som man hade avsett för mig. Det hade jag inte något begrepp
om. Därför blev jag alltid utskrattad.” (Fångarna förser de varandra fullständigt lika
aluminiumbägarna med tecken för att kunna känna igen dem vid teutdelningen.) ”Likadant
var det vid promenaden med den lilla och stora cirkeln. Vissa dagar skulle man gå i den stora
och vissa dagar i den lilla. Och då gjorde de andra alltid ett tecken åt varandra, när de väntade,
att jag skulle begå ett nytt fel. Och i böckerna i biblioteket hittade man hemlighetsfulla
chiffer. Dem var man skyldig att tyda. Ingenting kunde jag! Nu blir jag dömd till straff.”
För de fångar, som förstod tyska, berättade hon samma historia om och om igen. Snart ville
ingen höra på henne längre. Man smålog medlidsamt och somliga gjorde en åtbörd med