Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

161
*
När jag börjat mitt arbete på expeditionen, fick ingenjör Grade redan dagen därpå veta detta
och besvärade sig hos skyddshäktesföreståndare Bräuning. Vid den därpå följande uppgörelsen
med övervakterskan Langefeld kunde det inte undgås, att Bräuning fick klart för sig,
vem denna Buber egentligen var; han hade ju dessutom kort dessförinnan läst mina
”intressanta” handlingar. Detta faktum skulle såväl för Langefeld som för mig få mycket
obehagliga följder.
I lägrets expedition arbetade tyska och polska fångar. Där förbereddes avlämningen, som
bestod i att antalet fångar i varje block antecknades och kontrollerades noga, så att vakterskan,
som tog emot de avlämnade blocken, egentligen inte hade annat att göra än jämföra de på
förhand uträknade talen med blockäldstens uppgifter. Det var mycket enkelt men summorna
stämde nästan aldrig, ty vakterskorna var ovanligt dumma. – Vidare räknade man på
expeditionen ut den förplägnad, som varje block skulle ha, ordnade förflyttningarna från det
ena blocket till det andra, införde alla förändringar i lägrets sammansättning i fånglistorna,
och till hösten 1942 hörde också arbetsinsatsens apparat till lägerexpeditionen. Senare erhöll
emellertid arbetsinsatsen en egen barack under ledning av arbetsinsatsföreståndare Dittmann.
Fångarna på expeditionen hade många möjligheter att gå i bräschen för sina medfångar och
påverka SS-vakterskorna.
Redan 1942 härskade såväl i lägerkartoteket som i de efter fångnummer eller alfabetiskt
ordnade listorna över de i ”KZ” befintliga fångarna, de frigivna och de döda en fullständig
villervalla. Då ”sjuktransporterna” officiellt gällde som ”överflyttning till ett annat läger”
borde kvinnorna i dessa transporter i vanlig ordning ha strukits från lägerstyrkan. Detta
skedde emellertid i allmänhet först, när de transporterade hade anmälts som ”ankomna” av det
andra lägret. En sådan anmälan kom i detta fall inte – kvinnorna blev ju avlivade. Och därför
glömde man i vissa fall att stryka dem. Å andra sidan skickade en vakterska från Kommendanturen
i all hemlighet dess officiella dödsrapporter till de anhöriga. Den under de första
åren så förträffligt fungerande byråkratiska apparaten i SS’ lägerledning började komma i
olag.
Från expeditionen överflyttades jag efter en kort tid till övervakterskan Langefelds rum som
hennes sekreterare. Vilka var nu en övervakterskas åligganden? Hon var fånglägrets egentliga
förman, som utförde SS-kommendant Suhrens och SS-skyddslägerföreståndare Bräunings
befallningar. Under henne stod SS-ordonnansen och SS-vakterskorna, som hon skulle dela
upp på arbetskolonnerna och bland vilka hon utvalde blockledarna. Vidare var hon ansvarig
inför Kommendanturen för att avlämningsrapporterna stämde och, så länge arbetsinsatsen inte
var självständig, också för att arbetsuppställningarna försiggick i vederbörlig ordning.
Alla rapporter som gällde fångarnas uppförande, både under lägerförläggningen och arbetet i
kolonnerna, överlämnades av vakterskorna till Langefeld. En gång i veckan ägde rapportförhör
rum i övervakterskans tjänsterum. Hon förhörde de efterskickade fångarna och skulle
avgöra, om en rapport var berättigad och om den skulle vidarebefordras till kommendanten.
Av rapportens formulering berodde också i många fall det av lägerkommendanten ådömda
straffet. Detta meddelades till övervakterskans tjänsterum på den så kallade straffutanordningen,
en med alla byråkratiska finesser utskriven dom försedd med kommendantens underskrift.
De ”dömda” fångarna kallades till ”uppläsning av domen” och det var Langefeld som
delgav dem den.
En av hennes ytterligare funktioner var besvarandet av förfrågningar från olika Gestapomyndigheter,
vilka riktades till koncentrationslägrets politiska avdelning, enligt uppgift som
en förberedelse till en fånges frigivning, de s. k. uppföranderapporterna. Man frågade om X