Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

173
En söndagskväll ljöd från flera celler längtansfulla visor, slaviska, tyska och franska. Den ena
fången eggade den andra att sjunga mer och mer sentimentalt. Jag tyckte jag hörde Eva
Busch’s stämma. Vad hade hänt? Varför hade hon kommit i fängelset? – Jag drog den slutsatsen,
att vakterskan Binz var långt borta, lade munnen intill dörrspringan och ropade ut i
ljusgården: ”Eva! Eva!” Kort efter kom redan svar: ”Grete!” – ”Hur är det fatt med dig?” Och
i en jämmerlig ton kom svaret: ”Jag kommer aldrig ut igen! Det är fruktansvärt! Hur skall jag
kunna överleva det här!” – Jag försökte trösta henne och berättade för henne, att jag kände
mig som en apa i en bur, som alltid sitter framför gallret och väntar på föda. – Knappast hade
jag talat till slut, förrän jag hörde, att en cell någonstans låstes upp med en ed och hörde Eva
Busch’s bönfallande stämma. – ”För Guds skull, Binz!” – Ett ögonblick innan hade bibelforskerskan
ställt in kaffe. Ljuset vreds på och Binz störtade in till mig i cellen, tog aluminiummuggen
och hällde kaffet i vattenavloppet: ”Apor behöver inget kaffe! Tre dagar utan
mat och täcke!” – Det var hårt, och det var jag som bar skulden till Eva Busch’s tre dagar.
Där låg jag åter tre nätter i min klosetthörna och mina sinnen började långsamt förtvina.
Mycket förr än vid den första svälten inträdde denna gång nästan fullständig medvetslöshet.
Tredje dagen hade jag med möda krafter nog att rycka upp mig, när tidigt på morgonen, före
den vanliga tiden för brödutdelningen, klaffen på dörren gick upp, och en ängslig stämma
viskade: ”Grete, kom så fort du kan hit, jag har med mig någonting från Milena.” Då kröp jag
på alla fyra fram till dörren, kände mig för uppåt, och bibelforskerskan tog darrande av
ängslan ett litet, hoptryckt paket ur urringningen på sin klänning: ”Tag det fort. Milena låter
hälsa dig tusen gånger, men göm det för Guds skull.” Klaffen föll igen. Jag låg hopkrupen på
marken, och tårarna rullade över mitt ansikte. Milena hade inte glömt mig. Hon skickade mig
en handfull socker, bröd och två pastejer av det paket hon fått hemifrån.
*
Vid ett nytt förhör förklarade Ramdor för mig, att han var trött på mitt ständiga nekande och
tänkte framställa en begäran om min transport till Auschwitz med tillägget ”Återkomst ej
önskvärd”. – Det förtäckta hotet om en dödsdom hade jag betraktat som en av de vanliga
metoderna att pressa fram erkännanden men ”transport till Auschwitz”, det kanske kunde
komma i fråga. – Och i den mörka cellen tänkte jag på allt vad Rosi Hahn en gång berättat om
Auschwitz. – Jag tyckte det var som om en doft av bränt kött trängde genom springorna i
cellfönstret. Skulle det vara ångesten för Auschwitz, som gjorde att jag tyckte mig känna
denna doft? – Jag knackade på Betty: ”Hör du, känner du också i din cell en sån där stinkande
lukt?” – ”Ja, naturligtvis, vet du inte, att det nya krematoriet bakom fängelset kommit i
gång?” Jag hade suttit i mörk arrest i över en månad och kände inte till de senaste framstegen
i Ravensbrück.
Var fjärde dag, när man till middag fick en halv liter kålrötter eller torkade grönsaker jämte
sex oskalade potatisar lade jag med uppbjudande av all min energi undan tre potatisar och
stoppade dem mellan rören i centralvärmeledningen, då det där var kallast och potatisen höll
sig längst frisk där, för att under var och en av de tre hungerdagarna ha en potatis att äta.
Naturligtvis åt jag potatisen med skalen och all smutsen på, ty i mörkret kunde man inte se att
göra den ren. – Ja, matproblemet intog givetvis en mycket stor plats i mina tankar under
denna svältkur. Annars levde jag mest i det förflutna, i dikter och sånger. Medan jag
deklamerade, marscherade jag fyra steg fram och fyra steg tillbaka. Det fanns dagar med
glada visor och andra med visor fulla av vemod. Alla tankar på en dyster framtid, till exempel
på att jag skulle svälta ihjäl och duka under, sköt jag hastigt från mig, och i stället föreställde
jag mig en härlig frihet, i vilken solen aldrig upphörde att stråla. – När på förmiddagen sopborste
och sopskyffel lämnades in och det samtidigt blev ljust i cellen, rusade jag till mitt
klosettpapper för att läsa. Det bestod av sönderskurna bitar av ”Das Schwarze Korps”. Jag
passade ihop bitarna och sökte efter nyheter. En artikel gav mig optimism för flera dagar. Den