Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

18
dörr utan handtag, men vad en fånge är, vad det betyder att vara tvungen att låta andra förfoga
över ens egen kropp, det vet man efter den första kroppsvisitationen i Lubjanka. Från den
stunden var jag inte längre en normal människa, hyste blott en enda önskan: att hämnas, att en
gång kunna trampa med klacken på detta ansikte, detta vidriga ansikte med taglet.
Återigen stampade en soldat bakom mig, vi gick genom belysta gångar och uppför trappor,
tills han öppnade en av de många dörrarna och jag stod i ett litet rum med tre bäddar och
några pallar. Genom det gallerförsedda fönstret uppe på väggen föll dagsljuset in. På en brits
satt en medelålders kvinna och undersökte i lugn och ro innehållet i en medförd säck. Hon
gjorde ett intryck av fullständig harmoni. Med förvåning såg jag, att hon tog fram flera mindre
säckar ur sitt bylte, säckar i de mest olika storlekar. Hon märkte min förvåning och började
förklara: ”Den stora säcken där är för kläderna, för att man inte skall stjäla dem från mig i
Sibirien, den mellersta för brödet, den där för torrt bröd och i den lilla har jag lagt saltet. Ja,
denna gången har jag förberett mig bättre än förra. Då satt jag som ‘schena’ (gift kvinna) och
de släppte åter ut mig efter ett par månader. Jag har haft tid att förbereda mig för min nya
häktning i ‘sobstwenoje djelo’ (egen angelägenhet).” – Det var ingen nyhet för mig, att man
gjorde hustrur och vuxna barn ansvariga för mannens resp. faderns ”politiska” brott – och
häktade dem – Dörren öppnades och in kom en ny kvinna, som grät ömkligt och bedyrade sin
oskuld.
Kort därefter kallade man mig ”swjeschtschami” (med utrustning) och förde mig till en ny
cell, i vilken blott fanns två britsar. Framför cellfönstret hängde en fönsterlucka av järn, så att
man inte kunde se himmeln, men jag måste tillstå, att jag inte alls kom på den tanken att söka
en himmel, ångesten för det kommande höll mig fången helt och hållet. Vid varje ljud i
fängelsekorridoren stirrade jag mot dörren. Låset knäppte och en ung kvinna med friskt
ansikte och mörkbruna lockar och klädd i en gul sommarklänning trädde in. Med en knyck
satte hon sig på britsen, skakande av skratt. ”Hur rätt hade inte min mor i alla fall!” myste
hon. ”I morse, när jag gick, jag hade tagit på mig den här klänningen för första gången, sade
hon: ‘Kanske börjar med denna nya klänning ett nytt avsnitt i ditt liv.’ Hur rätt hade hon inte,
det nya livet har redan börjat!” Och ett nytt utbrott av munterhet följde. Utan att visa tecken
på någon ängslan berättade hon därpå, att hon hade blivit häktad vid utgången från universitetet.
Hon studerade medicin. Två män hade befallt henne att stiga in i en bil, och här i denna
cell hade hon nu hamnat. Hon hade, uppgav hon, inte någon aning om orsaken till sin
häktning.
Även i denna cell klapprade varannan minut ”spionen”. Detta titthål hade för att ytterligare
oroa formen av ett stort mänskligt öga, så att man alltid skulle känna sig bespejad. Vi båda
nykomlingar hade emellertid ännu föga aning om fängelseregimen i Lubjanka. Där fick jag
för första gången äta ur en bleckskål. Det var en sådan där brun, rund hundskål och i den flöt
en tunn linssoppa, som inte luktade illa, men som inte ville glida ned. Och därtill vankades en
bit ryskt svartbröd, dagsransonen som jag annars gärna åt, men Lubjanka hade förstört min
matlust.
Det knarrade i vår dörr, klaffen öppnades och min vackra cellkamrat fick på militäriskt vis
befallning att göra sig färdig utan saker. Hon slätade ut klänningen, for med handen över håret
och gick ut med ett leende.
Nu skulle det strax bli min tur! Visste de kanske något om mina hemliga möten med H. J.
eller K. IF.? Kanske något yttrande, som jag fällt, hade blivit rapporterat. Om jag blott hade
kunnat ryska bättre. Och i min oro gick jag mina första fem steg fram och tillbaka i en
fängelsecell. – Mer än två timmar hade nog inte gått, förrän flickan vände tillbaka. Hon
vågade inte tala, stirrade blott ängsligt på ”spionen”. Det var inte möjligt att få ett ord ur
henne.