Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

30
delikatess. Med av bröd formade bokstäver låg omkring födelsedagsbordet denna lyckönskan:
”Må alla dina önskningar gå i uppfyllelse!” och vid själva uppvaknandet räckte mig Tasso ett
”telegram”: ”Jag omfamnar dig! Heinz” av små, små bokstäver i en bok från biblioteket.
Även en av bröd formad vinflaska stod på detta ”bord” och i en brödvas tre rosor, som man
konstfärdigt skurit ut av lökar. Te hälldes i bägare, vi skålade och skrattade. – Då gick
plötsligt klaffen på celldörren upp. En rasande vakterskeröst skrek: ”Kom genast hit med vad
ni har där!” Vi försökte låta alltsammans försvinna under bräderna, men det var redan för
sent. Vakterskan hade genom spionen sett vårt födelsedagskalas. Hela cellen blev rapporterad
och erhöll åtta dagars promenadförbud. Följden därav blev, att Katja Semjonowa och hennes
klick började en hetskampanj mot Tasso, kritiserade henne som ”odisciplinerad” och
förebrådde henne, att hon försummade sina starostaplikter till förmån för en utländska.
Grete Sonntag hämtades till förhör och återvände först timmar senare i fullständig förtvivlan.
Nästa dag satt hon på bräderna och hade till och med glömt att kamma sig. Jag såg hur hon
oavbrutet rörde läpparna. Hon talade för sig själv. Jag kravlade mig över till henne, och hon
började berätta: ”I går konfronterades jag med den där arbetaren från vår fabrik. Kan du tänka
dig, att detta svin inför rannsakningsdomaren upprepade vad jag hade sagt. Hela tiden har jag
emellertid bestridit, att jag gjort ett sådant uttalande. – Om jag bara finge dö! Varför skulle det
hända just mig!”
I vår cell satt en hel del officersfruar. Vi kom överens med några, vars förhör redan var
avslutade och som snart skulle gå och få sin dom, att de skulle försöka meddela oss med
tecken, hur många år de hade fått. Vår cell låg i jämnhöjd med marken och genom en springa
i den lucka, som hängde för fönstret, kunde man skönja några steg av trappan, som förde till
fängelsegården. Vi kom överens om att en av oss skulle passa på, när man förde ut de dömda
på promenad, och att de då skulle spreta ut så många fingrar bakom sin rygg som de hade fått
år till straff. Planen lyckades, vi såg fem utspretade fingrar. Glädjen bland ryskorna blev stor.
”Bara fem år! Det var ju förnämligt! Det märks, att folkkommissarie Berias nya era börjat.
Under Jeschows tid fick man aldrig under tio år!”
En dag kom ett tillskott, som gjorde hela cellen uppskakad. En kvinna i lägerkläder, i mörkgrå,
stoppad vaddjacka och rund mössa med öronskydd. Hon hade ett blekt madonnaansikte,
enkelt, slätt hår, som hon bar i en knut. Man viskade från den ena till den andra: ”Hon
kommer från Sibirien.” Det dröjde rätt länge, innan hon yttrade ett ord. Det första hon bad om
var en bok. Efter ett par dagar kände vi hennes livsöde. Hon var 32 år gammal, lärarinna till
yrket och dotter till en pop. Hon hade för nio år sedan häktats för ”kontrarevolutionär
verksamhet” och dömts till tio år. Hon kom från lägret Kolyma, som ligger i Fjärran östern,
norr om polcirkeln. Hon fick ett år av sitt straff efterskänkt på grund av gott uppförande och
förebildligt arbete. Hon kunde köpa sig ett par stövlar. I hennes frigivningssedel stod, att hon
skulle bege sig till sin hemort. Hon reste emellertid direkt till Moskva och gick precis som
hon kom från koncentrationslägret, i vaddjacka, rund mössa med öronskydd och stövlar, till
brittiska konsulatet. Där bad hon att man skulle möjliggöra hennes utresa till England, där hon
hade en faster. Man lovade på konsulatet att höra sig för och tog hövligt avsked av henne. Ute
på gatan häktades hon av NKVD.
Hon talade inte om vad som hänt henne i Lubjanka, men hennes ansikte och hennes tystnad
förrådde det. När jag första gången i badrummet såg likfärgen på hennes kropp och det
uppluckrade köttet, blev jag gripen av fasa. Det var säkerligen en följd av skörbjugg. De nio
åren i ”KZ” talade sitt tydliga språk.
Efter en kort tid blev lärarinnan avhämtad ”med utrustning”, och vi glömde henne. Flera
veckor hade gått, då återigen ett ”intressant” tillskott kom. Alla reste sig på knä på bräderna.
Vad var det för en människa? En negress? Uttröttad sjönk kvinnan ned på bräderna. Håret