Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

14
– – –
Den tidiga ryska vintern hade redan börjat, när hotellföreståndare Gurewitsch kom ihåg mig
och vräkte ut mig ur nepflygeln. Han anvisade mig tillsammans med Charlotte Scheckenreuter,
hustrun till den bekante tyske kommunisten Hugo Eberlein, ett rum över en före detta
verkstad.
Fönstren slöt inte tätt, spisen var sprucken och framför oss låg en rysk vinter. I nepflygeln
hade det åtminstone funnits centralvärme, men nu gällde det att med våra få rubel även skaffa
ved. Vår kassa blev allt klenare och därför sammanslöt vi oss till en kokgemenskap, Werner,
Hugo Eberleins 17-årige son, Julius Gebhard, vars fru hade blivit fängslad, Charlotte
Scheckenreuter och jag. Den ende, som förtjänade något av oss fyra, var Werner Eberlein.
Han måste efter sin fars häktning lämna ”Karl Liebknecht”-skolan och började arbeta som
transportarbetare. Han förtjänade mellan 100 och 110 rubel i månaden. På dessa pengar kunde
han med nöd och näppe föda sig själv. På den tiden kostade ett kilo nötkött mellan 9 och l0
rubel i statsaffärerna men fläsk i den fria marknaden 17 rubel, 1 kilo smör mellan 16 och 22
rubel och det billigaste brödet 90 kopek per kilo. En arbetare med 110 rubel i förtjänst i
månaden kunde över huvud taget inte tänka på att kunna köpa skor eller kläder. Jag erinrar
mig ännu, att damskor kostade mellan 100 och 250 rubel.
I rummet bredvid vårt bodde en rysk metallarbetarfamilj. Denne metallarbetare hade tidigare
någon gång haft sysselsättning som arbetare i Komintern. År 1917 kämpade han i revolutionärernas
led. Nu hade han arbete i en metallfabrik. Så småningom lärde vi känna familjen. Vi
kokade gemensamt vår föda på våra ”kerosinkas” (fotogenkök) på ett bord i korridoren. Där
kastade vi då och då en blick i varandras kastruller och visste snart, hur grannen hade det
ställt. Metallarbetarhustrun förstod, hur knappt vi hade det, fick veta, att vi var kvarlämnade
och att vi levde på att sälja våra tillhörigheter. ”Var säljer ni era saker?” frågade hon oss.
”Naturligtvis i den fria marknaden och i kommissionsaffärerna.” – ”Där lurar man er nog
ordentligt, så dåligt som ni talar ryska. Om ni vill, kan jag hjälpa er. Jag går i alla fall den sista
veckan i nästan varje månad, när pengarna inte räcker till, och pantsätter eller säljer ett par
saker.” Så kom det sig, att vi gick ut tillsammans, och att hon hjälpte oss, när hon kunde. En
ryska, en för oss vilt främmande kvinna, vågade gå ut på gatan med oss och gjorde sig besvär
för att vi inte skulle behöva lida nöd, under det att de flesta av våra egna kamrater inte hade
mod att ens hälsa på oss på gatan. Så hade man demoraliserat dem genom kominternregimen
med dess ”vaksamhets”-metoder och ”förklaringar”.
Men hur kom det sig egentligen, att hustrun till en rysk metallarbetare hade så ont om pengar?
Mannen förtjänade 300 rubel i månaden. De hade fyra barn. Den äldste sonen var i röda
armén, den andre sonen gick i lära, en femtonårig flicka i en högre skola och dessutom fanns
det en liten åttaåring, som nyss börjat skolan. 300 rubel räckte inte till för allt i en så talrik
familj. Just vid denna tidpunkt lämnade dottern den högre skolan och tog anställning i en
fabrik: ”Jag vill också köpa mig en ny klänning någon gång som de andra flickorna”, var
hennes förklaring. Sedan erfor jag, att metallarbetarens familj egentligen för länge sedan hade
måst flytta från sitt rum, emedan mannen inte längre arbetade hos Komintern, och hustrun
berättade riktigt lycklig för mig: ”Gud ske lov, att vi har en son i röda armén och då får de
enligt lag inre säga upp oss. När den ene sonen har tjänat ut, är det den andres tur. Och därför
sitter vi här säkert ännu ett par år.”
När jag trädde in i vår grannes rum, lade jag förvånad märke till en ikon i ett hörn. En
revolutionär arbetare hade en helgonbild, och det t. o. m. i en byggnad, som tillhörde
Komintern! – Vid ett samtal med honom fick jag snart reda på sammanhanget. Efter arbetet
satt han en kväll vid bordet och läste ”Pravda”. Ledaren behandlade spanska inbördeskriget.
Plötsligt brummade han ilsket: ”Dessa hundar bränner ner kyrkorna, dessa fördömda