Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

60
På kvällen körde lastbilarna fram till straffblocket. Man läste upp namnen och vi stod alla vid
taggtrådsnätet. ”Greta, du får aldrig glömma mig!” ropade Boris, när han gick ut. Och
fångarna sjöng till avsked ”Strömma över dina stränder, stora Volga! Min käre tar avsked av
mig. Vinden blåser i seglen, mitt hjärta stönar av skilsmässans smärta. Vi ses igen! säger min
käre, och mitt hjärta blir till sten. Lev väl, lev väl och glöm inte mina kval ...”
När jag sedan blev ensam, svek krafterna mig. Allt oftare inträffade det, att jag inte kunde
göra mitt dagsverke färdigt, och om jag inte hade turen att en politisk brigadledare lämnade
oriktig uppgift om min arbetsprestation, fick jag aldrig mer än 400 gram bröd om dagen. –
Från tidigt på morgonen till middagen tänkte man ute på åkern inte på annat än bröd. En
eftermiddag besvärade mig brödsäckens ständiga dinglande, när jag hackade. Jag bar
nämligen säcken med en del av den nyss erhållna ransonen bunden med ett snöre kring livet.
Jag lade därför säcken i en åkerfåra och kom efter var 200:de meter tillbaka till den. När jag
efter en stund lyfte upp den, var den tom. Man hade stulit mitt bröd. Vad det betydde kan blott
den människa fullt fatta, som en gång verkligen har känt, vad det vill säga att vara hungrig.
Till nästa middag hade jag nu trots tungt arbete ingenting att äta.
I det fria lägret var svordomar mycket vanliga, men i straffblocket fanns det knappast en
fånge, som inte behärskade hela ordförrådet av ryska svordomar. Det dröjde lång tid, innan
jag över huvud taget förstod deras mening, och det var verkligen svårt att låta bli att rodna i
många fall. – För kriminella och asociala var jag ”njemetzkaja faschistka” (den tyska
fascisten), ty så hade de fattat tidningspropagandan: tysk var detsamma som fascistisk.
Dessutom var jag politisk fånge, alltså den föraktligaste varelsen på rysk mark. – En gång
hackade en asocial kvinna i fåran bredvid mig. Några gånger gick hon om mig och jag i min
tur hann sedan upp henne. Inte ett ord växlades oss emellan. Men när vi åter en gång hackade
i jämbredd med varandra, slungade hon mot mig en rå ed. Utan att tänka mig för svarade jag
med en ännu råare. Sällan har jag sett en människas ansikte uttrycka en sådan högaktning som
denna asociala kvinnas.
IX. Slavarbete i Leninskoje
INTE LÅNGT efter avskedet från Boris kom jag med i en kolonn för bekämpandet av
brzelose, den kreaturssjukdom, som krävde så många offer. En kväll, när vi trötta och
rådbråkade återvände hem från arbetet, uppropades 50 namn och däribland också mitt, och
ordern löd: ”Genast uppställning med utrustning!” – En fånge är märkvärdigt konservativ.
Han vill inte skiljas från sin smutsiga, nedlusade barack, från dessa bräder, vilka han nu en
gång vant sig vid, och naturligtvis inte heller från de bekanta ansiktena.
En oxvagn stod framför straffblockets taggtrådsnät och i mörkret kastades knytena under ett
ivrigt hojtande upp på vagnarna, varpå vi fick anträda marschen i kolonn. På ordern: ”Dawaj,
dawaj!” satte vi iväg ut på den mörknande stäppen, bakom de knarrande oxvagnarna. Av den
kalla nattluften kände man sig upplivad och iakttog till en början den väldiga stjärnhimlen
över sig. En sådan himmel finns det väl blott i öknar och på stäpper. Men snart blev benen
tunga, man snubblade i de jättestora gummiskorna över de torra, knaggliga hjulspåren,
dammet rök kring kolonnen, och snart hörde man ingen tala längre, blott syrsornas monotona
sång. Om man bara hade kunnat gå och sova! Var skulle marschen sluta? Magen knorrade och
man erinrade sig nattliga vandringar, som slutat någonstans inomhus, i en skön bädd. ”Dawaj,
dawaj, baby!” röt brigad-ledaren och för några ögonblick livade hatet en.
En lerhydda, utan bräder, i stället halm på golvet. Utan ljus föstes vi in alldeles som boskap.
Vi formligen kastade oss på halmen. Denna natt stördes jag inte ens av lössen.
En liten barack för straffblockets kvinnobrigad, dessutom en mansbarack. Ett hus för
bevakningen, en bastu, en arresthåla och en hel länga välbyggda fårstallar, det var