Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

21
De första dagarna i cell 31 var som en mardröm. Framför cellfönstrena hängde luckor av
industriglas. Det blev aldrig riktig dager i detta rum. Ingen sade ett ord högt, och många
gjorde sig förstådda med hjälp av tecken. I hörnen vid fönstren hukade några, djupt böjda över
någon sysselsättning. Många kroppar hade en blåaktig blekhet. Och så stanken. Varje gång
någon lyfte av locket på parascha, måste jag göra våld på mig för att inte kräkas. Och trots allt
skulle man äta och sova! Min granne, som hade ett sällsamt tilldragande ansikte med långt
från varandra sittande ögon, förhöll sig skygg och fientlig mot mig och fick redan första
dagen ett anfall efter en för mig oförståelig, väsande ordväxling med den till vänster om
henne liggande kvinnan. Hon föll från bräderna ned på stenflisorna och rakt i pölen bredvid
paraschan.
De hundra ansiktena glänste av svett och var svullna av värmen. Mot väggen mitt emot mig
lutade sig en kvinna med ett ungt ansikte. Varje gång hon hade ätit, stönade hon som under
svåra plågor och kräktes, så att hon nästan kvävdes, i något slags tyg. Hennes utmärglade
kropp var fullständigt naken och de slappa brösten hängde långt ned på magen. Jag tänkte
gång på gång: varför sätter hon inte på sig någonting? – Ännu visste jag inte, hur fort
kvinnorna i fängelset förlorar varje känsla för sin kropp. – En annan kvinna, klädd i byxor av
svart silketrikå, stirrade dystert framför sig och ryckte ständigt hår från hakan. En tredje låg
med huvudet i knäet på sin granne, som med sakkunskap plockade lössen av henne. Många
sov hela dagen och förpestade luften. En tjock kvinna med oroliga ögon var ständigt i rörelse.
Hon kravlade med sin väldiga stjärt över bräderna från den ena gruppen till den andra och
ledde någon hemlighetsfull verksamhet.
Där cellväggen på ett ställe sköt fram hade Tasso sin plats. Mina blickar tog sin tillflykt till
detta vackra ansikte. Tasso hade mörka, strålande ögon med ögonbryn som fågelvingar, en
energisk, böjd näsa och en uttrycksfull mun. Hennes tänders vithet var oöverträfflig. Men
skönast tycktes mig hennes rörelser vara. Hon var den enda som fick gå på bräderna, när hon
måste gå fram till celldörren för att förhandla med ”korpusnoj” (förmannen för fängelsekorridoren)
eller fångvakterskorna. Hon räddade oss från många cellstraff genom sitt
skickliga parlamenterande. Tasso förlorade aldrig sitt goda humör. När vi efter någon tid blev
vänner, hälsade hon på mig varje morgon, i det hon klämde ändarna av sina svarta flätor
under näsan som ett par hängande mustascher och därvid listigt knep ihop sitt ena öga. Det
var inget tvivel om vilken landsman hon menade. Så kunde blott en georgiska hata honom.
Min goda skyddsande i detta ogenomträngliga virrvarr var Käthe Schultz. Egentligen hette
hon Käthe Schmidt, men i NKVD gick hon under namnet Schultz i sitt falska pass. Metoden
användes gärna beträffande utländska emigranter, emedan därigenom släktingarnas efterforskningar
från utlandet omöjliggjordes. Käthe var arbetarflicka från Berlin. Sjuttonårig blev
hon medlem av det Kommunistiska ungdomsförbundet och senare av KPD. Efter mordet på
nazisten Horst Wessel år 1931 häktade man henne som medlem av samma kommunistiska
gatucell, till vilken Horst Wessels mördare hörde. I den följande processen frikändes hon.
Men när nationalsocialisterna år 1933 kom till makten och Horst Wessel-processen
återupptogs, hjälpte man Käthe Schultz att fly från Tyskland. Hon kom över Prag till Moskva
och började arbeta som maskinskriverska i OMS-avdelningen i Komintern (avdelningen för
Internationella förbindelser). Under loppet av år 1937 häktade man chefen Abramow-Mirow
och alla medarbetarna i denna avdelning. Man berättade, att Abramow-Mirow hade anklagats
för att ha bedrivit spioneri för femton länders räkning. – Anklagelsen mot Käthe lydde:
”Understödjande av Abramow-Mirows spioneriverksamhet.” – ”Vet du, Greta, jag är inte
rädd alls. Partiet skall säkert rädda mig. De vet ju, att jag är oskyldig”, sade hon till mig med
barnsligt tillitsfull stämma. – ”Vilket parti menar du?” – ”KPD naturligtvis! Wilhelm Pieck
känner mig ju mycket väl!” Alla mina invändningar, exempelvis: ”Du kan väl inte tro, att han
eller någon annan av de övriga kommer att ta ett enda steg för din skull? De är ju blott