Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

108
kommunistiska partiet”, berättade hon för mig, ”och när min man sedan lyckligt kom från
‘KZ’, lovade han att aldrig åter befatta sig med politik. Han fick arbete, och vi hade det bra.
Förra året – jag skulle just få ett barn och var överlycklig – träffade min man på gatan en
gammal kamrat från kommunistiska partiet, och denne bjöd honom till sig. Därmed började
våra olyckor. Jag fick missfall och kunde inte komma i jämvikt riktigt efter detta. Samtidigt
märkte jag, att min man allt oftare träffade tillsammans med kamraterna från fordom. Jag
anade redan, vad som var i görningen. Då tänkte jag, att det var bättre att jag åkte fast och inte
han som de en gång nästan slagit ihjäl. Det var i Kolumbia-Haus. Jag sade detta till honom
och vad blev följden? Att vi båda två blev invecklade i saken. – Om min man bara hade
lyssnat på mig! Det hela var ju fullständigt onödigt!” När jag hörde Frieda tala på detta sätt,
måste jag tänka på Grete Sonntag. Jag tyckte nästan, att dessa båda kvinnor hade ett och
samma ansikte. Och den ena tynade av i Sibirien och den andra hos Gestapo.
Om prenumerationen på Völkischer Beobachter förvånade mig, blev jag likväl ännu mer
förvånad över Friedas anmärkningar vid läsningen av tidningen: ”Det är ju klart, att vi vinner
kriget. Min sakförare (gestapoman) tror det, han också. Och när allt kommer omkring måste
man tänka på vad Führern gjort för oss. Utan honom hade min man inte fått något arbete. –
Ack, varför lät han sina kamrater åter förleda sig.” Och efter en kort paus frågade hon mig:
”Tror inte ni också, att kriget är slut till jul?” Och hennes ögon fästes bedjande på mig.
”Kanske får de politiska fångarna amnesti då. Min sakförare tror det också. Om min man bara
ville erkänna, myndigheterna vet ju ändå allting redan, så slapp han åtminstone undan med en
mild dom. – Tror ni jag får mera än fem år?”
En tid efter att Frieda överförts till rannsakningsfängelset Moabit, kom nästa- från Adlershof,
den unga, muntert språksamma Melitta, som man fört från Moabit till ”Alex” för en
konfrontation.
Melitta hade bott med sin man och sina tre små barn i Adlershof. Före år 1933 hade hon och
hennes man tillhört den kommunistiska ungdomsrörelsen. – Den från utlandet insmugglade
kominternfunktionären trädde i förbindelse med Melittas man och båda började tillsammans
det illegala pacifistiska arbetet. Melitta skrev flygbladen på vaxplattor och i kolonien
Adlershofs speceriaffär stod hektografapparaten, varmed man mångfaldigade dem. – Melitta
var raka motsatsen till Frieda. Inte ett spår av förtvivlan eller nedslagenhet: ”Jag hoppas att
rannsakningen inte ska vara så länge, utan det snart blir process, för jag blir säkert frigiven. –
Det gör mig verkligen ont om Erich, om han bara också vore så förnuftig och erkände allt.
Genom att neka gör han sin sak bara värre!” Medan hon talade, gick hon fram och tillbaka i
cellen och kammade sitt hår. – ”Vad är det för en Erich?” frågade jag. – ”Det är funktionären,
han som ju är skuld till alltsammans. Hur kunde vi låta locka oss av honom. – När jag
kommer ut – det har jag givit min sakförare mitt ord på – skall jag sätta in hela min kraft på
nationalsocialismen.”
Efter konfrontationen med Erich var hennes humör litet mera dämpat, men strax därpå
fördjupade hon sig i ett långt samtal om sommarklänningar och provade de kläder, som
hennes mor hade skickat i ett paket. – Ja, i det nationalsocialistiska polishäktet fick fångarna
motta paket, pengar och brev och även besök av anhöriga.
Men låt oss fortsätta med kvinnorna från Adlershof. Nästa dag fördes Melitta tillbaka till
Moabit, och samtidigt fick cell 17 ett tillskott från rannsakningsfängelset, en ung kvinna med
kastanjefärgat hår och guldbruna ögon. Hon bar en klänning av grönt siden, som passade
underbart till hennes ansikte. Men det vackraste hos henne var rösten. När vi sjöng en kväll,
upptäckte Lisa och jag, att vi kunde samma sånger. Aldrig glömmer jag hennes ljuva röst, när
hon sjöng: ”Ich hab’ die Nacht geträumet, wohl einen schweren Traum ...” Och ofta grät hon
om kvällarna. Sedan fick jag veta, att Lisa endast för ett par månader sedan gift sig, ”och”,