Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

79
Serikow var en stor älskare av vodka, och man sjöng en visa om honom: ”Nje bojimsa
Serikow, Serikow! ...” Det var en omdiktning av visan i Disney-filmen ”Tre små grisar”:
”Ingen rädder för vargen här.” – ”Jag anhåller att få veta av vad anledning jag kommit till
straffblocket.” – ”Varför ni överförts till straffblocket kan vi inte ge er någon upplysning om.”
– ”Och hur länge skall jag stanna i straffblocket?” NKVD-natschalniken bläddrade i
papperen, det dröjde en stund, tills han svarade med ett hånfullt grin: ”Do kontschanje sroka!”
(Till slutet av ert straff). Det betydde ytterligare tre års tungt kroppsarbete med sämsta näring.
Detta ”Do kontschanje sroka!” var liktydigt med en dödsdom.
Det tasslades om, att en angiverska befann sig i vårt barackrum. Alexandra viskade en dag till
mig: ”Antingen är det Nina, den forna partiarbeterskan, eller Raisa från Charbin. Vid sista
mottagningen ställde NKVD-natschalniken så besynnerliga frågor till Ponjatovska.” –
Ingenting är odrägligare än föreställningen: kanske är din granne en förrädare. – För Guds
skull, vad kan jag ha sagt? – Om hon vill, kan hon få det till ett kontrarevolutionärt yttrande. –
Och där satt på kvällen Nina på bräderna i en sliten, svart underkjol, mot vilken hennes bleka
skuldror och armarna med det tunna köttet fult bröt av, och sade med en röst, som var van vid
att man lyssnade till den: ”Det är vår plikt också här att vara vaksamma! Vår hembygd
befinner sig i stor fara! ...” Jag vände mig med avsky över på andra sidan. ”Tamara, är det inte
så man kan spotta åt det?” – ”Detta tal håller hon blott för angiverskan. Det begriper du väl.
Vem vet, vad hon sagt tyst till någon.” – Nina hade dömts till 15 års ”KZ”. Snart fick vi
emellertid full klarhet i saken. Raisa, fabriksarbeterskan från Charbin, var NKVDangiverskan.
Oförsiktigt nog hade man hämtat henne under arbetstiden i hennes kolonn,
dessutom anmälde hon sig till varje mottagning hos kommendanten.
Med vinterns början kom också de första paketen. Under vårbruket, sommararbetet och
skördetiden var det inte tillåtet att taga emot paket. Man ville tvinga fångarna att göra sitt
dagsverke för att få de 600 grammen bröd. Kom paket, försvagades hungern och – lusten att
arbeta.
Det första paketet var en stor händelse. Det var ett paket, som lärarinnan från Leningrad fick
från sin man. Asken blev omhändertagen på högre ort och innehållet underkastades en mycket
noggrann kontroll. Blott mycket få fångar fick sändningar med livsmedel från de anhöriga.
Vem vågade skicka en fånge i Sibirien ett paket på posten, om han därmed satte sin egen
frihet på spel? Vår gamla ”newalnaja”, var den lyckliga nummer två. Hennes tolvåriga
dotterdotter hade packat paketet och skrivit sitt namn som avsändare. ”Min kära, lilla flicka,
så vackert hon har skrivit och svept in allt.” – Och i paketet låg en lapp, på vilken med barnstil
stod: ”Kära Babuschka, jag har klippt sockret i så små stycken, som du vill ha det. Jag tänker
alltid på dig ...”
Den gamla tolstojanen talade om för mig, att hon hade bott tillsammans med sin lilla Nadja
och att hon älskade detta barn. ”När NKVD förde mig ut ur huset, sprang den lilla älsklingen
gråtande efter och skrek: ‘Låt min Babuschka vara i fred!’ Man ville hålla henne tillbaka, men
i sin förtvivlan sprang hon framför bilen, i vilken jag stigit upp. Jag kunde se, hur man släpade
bort henne.” – Vart och ett av dessa första paket utlöste strömmar av tårar. Man hade inte
glömt oss.
Den lilla runda Alexandra led fruktansvärt av hunger. ”Ska jag skriva till min man, ska jag
efter allt som hänt tigga honom om någonting att äta?” Hon kämpade en svår kamp. ”Nej, han
är en feg stackare och kommer inte att skicka något!” Men i stället kom hon att tänka på en
bekant i Moskva, en gammal skådespelerska. ”Kanske hon inte är häktad. Hon har inte glömt
mig. Bara lite socker ska jag be henne om.” Brevet avskickades och kort före min avtransport
från Burma var jag med om Alexandras första paket, som innehöll några kilo socker.