Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

170
Framför ögonen dansade ljusa kulor, många i präktiga färger, och jag såg med förvåning, att
dörren lyste och även väggarna. Jag tryckte ihop ögonlocken och då blev det ännu ljusare.
Svärmar av små solar flög förbi i ett enda oavbrutet tåg. – Även denna dag närmade sig vid ett
tillfälle manssteg. Jag steg upp från marken och gick långsamt med ryggen vänd mot
celldörren genom rummet. Ramdor, detta odjur, skulle inte få se mitt ansikte. Ljuset vreds på,
klaffen föll ned och Ramdor frågade: ”Nå, hur mår ni? Har ni tänkt över vad ni ska säga?” Jag
teg. – Med ett hånfullt: ”Jag kan vänta!” slog han till klaffen och släckte ljuset.
När skulle han hämta mig till förhör? Sannolikt på natten. – Han kunde i varje fall ingenting
bevisa. – Om Langefeld skulle ställa sig på min sida? Men hur skulle hon egentligen kunna
det? Varje beskyllning mot mig var också en beskyllning mot henne, ty allt hade ju skett i
hennes expedition under hennes ögon. – För en stund glömde jag hunger och kyla. Men sedan
kom lukten av kålrötter från dörren, och min mun fylldes med saliv. Jag kröp in i hörnet
mellan väggen och klosetten, där tycktes det vara varmast, och drog klänningen över
skuldrorna. Varje gång steg ljöd på stenflisorna, steg jag upp och började marschen genom
cellen.
Nästa natt kom drömmarna. Berg av brödkakor låg uppstaplade längs väggarna, och jag grep
efter dem för att ögonblicket efteråt vakna förskräckt. Jag böjde mig över en hundskål full av
makaroner, ville börja äta som ett djur och stötte huvudet mot klosetten. – Sedan ryckte jag
upp mig igen och gick, tills pulsen dunkade i fingerspetsarna. Jag drack glupskt vatten i
vattenledningen. Det hjälpte för en stund ... Redan på tredje dagen var den plågsamma
hungerkänslan borta men längtan efter värme överväldigande. Ljuset tändes punktligt på
förmiddagen, och utan att yttra ett ord räckte bibelforskerskan in sopborste och sopskyffel.
Hon hade ett uttryckslöst, blodlöst ansikte och medlidsamt neddragna mungipor, som om hon
bar en mask av medlidande för ansiktet. Hon verkade som ett okroppsligt väsen i denna
fruktansvärda byggnad. ”Var snäll och ge mig litet mer papper!” Hon viskade ja, stängde
hastigt dörren och släckte ljuset, som om hon var rädd att jag skulle be om någonting mera,
kanske om ett stycke bröd. – Ja, bibelforskarna var korrekta i uppfyllandet av sina ”KZ”plikter.
En modig handling begick de blott i Jehovas intresse men inte för en medfånges skull.
Vad skulle SS trott om dem, om de blivit ertappade med försummelse av sina ”KZ”-plikter!
Golvet i hörnan vid klosetten var täckt med papper. Där låg jag hopkrupen och dolde mitt
ansikte för blickarna genom ”spionen”. Jag hade upphört att skilja på dag och natt. Min puls
slog sakta i halsen. Det var bara bittert, att de skimrande duntäckena, som låg på golvet, inte
låg kvar utan alltid försvann, när jag grep i det mjuka sidenet ... Sedan kom människor in i
cellen, de lyste som fosforescerande trä, de tycktes inte beröra marken men var oändligt
vänliga, böjde sig stumma mot mig och log. Aldrig hade jag sett sådana ansikten. Jag var
alldeles lugn och lycklig, inte ens kölden var längre så besvärande. – Blott sopningen plågade
mig. Jag dolde ansiktet och önskade mig tillbaka i mörkret:
Att det var på morgonen den åttonde dagen fick jag först senare veta. Klaffen föll ned, och
Binz’ fräcka röst gallskrek: ”Ska ni inte hämta ert bröd?” Jag gick vacklande till dörren, på
klaffen låg en brödranson och stod en mugg med varmt kaffesurrogat. Ljuset tändes, jag tog
tvivlande den framsatta maten och bar den till klaffbordet. Ljuset släcktes, och jag höll det
doftande brödet med båda händerna.
Efter de sju svältdagarna erhöll jag var fjärde dag den vanliga lägermaten och under de tre
andra dagarna blott brödransonen. Det är svårt att säga, vilket som var värst, den absoluta
hungern eller att alltid befinna sig på svältgränsen. På kvällen den åttonde dagen fälldes
britsen ned, och jag fick två täcken och ett lakan men ingen halmmadrass. I gestaporeglementet
betecknades detta ”sträng mörk arrest med hårt nattläger”. – Efter den varma
drycken och den första brödbiten vaknade viljan att leva. Det kanske låter otroligt, men jag