Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

120
plikter. När jag lämnade tjänsterummet och övergick till min första ämbetshandling,
utdelandet av middagsmålet, blev jag nästan yr i huvudet. ”Under måltiden skall råda absolut
lugn”, stod det i ordningsreglerna. Där stod jag med högrött ansikte, med sleven i handen,
behärskad av en enda tanke, nämligen att dela ut lika portioner. På några minuter var
mathämtarna med grönsaker och skalpotatis omringade av ett hundratal kvinnor och alla skrek
om varandra: ”Rumsäldste, i dag skall bord tre börja!” – ”Rumsäldste, bord fem ska ha
påfyllning i dag!” – ”Rumsäldste, i dag är det min tur att skrapa mathämtaren!” Och så vidare.
Utmattad lät jag sleven sjunka och sade med mild röst: ”Var snälla och var litet lugna, annars
kommer blockäldsten och snäser åt er!” De tre närmast stående hade kanske uppfattat mina
ord, men ingen brydde sig om dem. Några klättrade upp på stolarna och tjöt: ”Om det inte går
fortare med utdelningen, går signalen till arbetsuppställning, innan vi fått någon mat!” – Då
reste sig en kvinna med en ovanligt långt framskjutande haka och livliga, bruna ögon, trängde
sig fram till min sida och ropade med en röst, som tycktes van att kommendera: ”Om ni inte
genast går tillbaka till era platser och låter bli att bete er så svinaktigt mot er nya rumsäldste,
kommer blockäldsten att ställa till ett uppträde, och mathämtarna åker tillbaka ut i köket!”
Verkan var förvånande. – Kvinnan var Else Krug, en prostituerad från Düsseldorf, vars
specialitet var ”sadism”. Men innan jag berättar Else Krugs historia, måste jag nämna något
om vilka de andra 150 asociala var, med vilka jag två månader tillbragte mina dagar och
nätter och som jag, det vill jag genast förutskicka, aldrig fick ett fast grepp om.
När jag vant mig litet vid den förvirrande atmosfären i block 2 och kunde bilda mig en uppfattning
om individerna, började prata med mina asociala medfångar och försökte komma i
kontakt med dem för att åstadkomma en människovärdig samvaro trots koncentrationsläger
och SS, upplevde jag, på två undantag när, ingenting annat än besvikelser. Efter min
erfarenhet med de sibiriska asociala fångarna hade jag egentligen inte bort hänge mig åt några
illusioner, men på något sätt var dock dessa kvinnor i mina ögon alltid ”samhällets offer”; i
det tyska ”KZ” var deras läge mycket beklagansvärdare än i det ryska. Under de anarkiska
förhållandena i det sibiriska ”KZ” slog sig den prostituerade ofta fram på ett glänsande sätt.
Hon var fullkomligt som i sitt eget element. Helt annorlunda en prostituerad i Ravensbrück. I
de flesta fall könssjuk, ofta själsligt defekt, begiven på narkotika, med en redan undergrävd
hälsa, aldrig van att utföra något regelbundet arbete, hade hon fastnat i den nazistiskpreussiska
koncentrationslägerregimens kniptång för att omskolas, vänjas vid att arbeta och
uppfostras till ordning.
Jag måste gå några år framåt i tiden för att ge ett prov på fräckheten i den nazistiska moralen.
1942 kom en kommission SS-officerare från Mauthausen. Ungefär tolv kvinnor i block 2
valdes ut, varvid man särskilt lade vikt vid utstående bröst och andra kroppsliga finesser,
kvinnorna skulle sedan uppträda nakna inför kommissionen i badinrättningen i Ravensbrück.
De på detta sätt utvalda ”omskolade” skulle därefter överflyttas till bordellen i Mauthausen
och ”som belöning” efter ett halvt år återfå friheten. Man kan lätt tänka sig hur de asociala
reagerade för denna man kan nästan säga officiella inbjudan. Alla ville naturligtvis bli uttagna
till Mauthausen.
I och för sig är det ingenting förvånande att fångarna försökte smita från arbetet åt SS, så ofta
de kunde. Men det fanns fall, då fången därigenom vältrade sitt eget arbete över på andra
fångar eller då det var nödvändigt att arbeta för att rädda sitt eget skinn och undgå rapport.
Just när det gällde de asociala, spelade för övrigt rapporterna en avgörande roll, därför att
både de och fångar med lätta politiska brott kunde räkna på en eventuell frigivning från lägret.
Men varje lägerstraff förlängde lägervistelsen åtminstone tre månader. Jag gjorde allt för att
inpränta detta i mina asociala medfångar och försökte vädja till deras förnuft. Det bjöd mig
emot att hålla dem i schack med hotelser eller kommandoord. Men min uppfostringsmetod
visade sig fullständigt resultatlös. De asociala tycktes uppfatta bäddning, städning i skåpen,