Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

121
skurning av bord och stolar som mitt privata nöje. Trots att många av dem redan fått
lägerstraff, var deras inställning ungefär som ett skolbarns: ”Kanske ser vakterskan inte min
säng eller mitt skåp, kanske jag slinker igenom i dag också.”
För att slippa rapportera kom jag på en idé. Jag sökte upp ett par ”tjänstvilliga”, som hade
inomhustjänst men inte var så sjuka, att de inte kunde utföra arbete, eller som tillhörde
reserverna (sådana fångar, som hela dagen stod i så kallad arbetsberedskap) och gjorde med
deras hjälp i ordning de sämst bäddade sängarna och de hopplösaste skåpen. Men vad blev
följden? För det första såg sängarna ännu värre ut – ”de blir ju i alla fall bäddade!” – och för
det andra pressade dessa ”tjänstvilliga”, naturligtvis utan mitt vetande, ut bröd och mat av
dem, åt vilka de hade gjort i ordning. Dessutom förrådde de mig vid första bästa tillfälle såväl
hos blockäldsten som hos Drechsel.
Över huvud taget var angiveriet det fulaste draget hos de asociala. – I koncentrationslägret
spelade vänskapsförbindelserna en mycket större roll, även praktiskt, än i friheten.
Vänskapens nivå motsvarar naturligtvis i de flesta fall parternas mentalitet. Det är en sak som
man inte får glömma, i synnerhet när det gäller prostituerade, men jag hade inbillat mig, att
livet i koncentrationslägret, den ständiga fara som hotade alla, skulle stärka känslan av
solidaritet hos de asociala. Men tyvärr, vänskapsförbindelser ingicks och upplöstes i samma
andedrag. I går utgöt Annemarie sitt hjärta för Liselotte, berättade hela sitt liv för henne,
skänkte henne en halv brödranson och svor trohet till lägrets eller kanske till och med livets
slut. Men så fick Annemarie vid utlämningen av underkläder ett par byxor med korta,
elegantare ben och den lilla Liselotte ett par jättestora. ”Annemarie, byt du med mig, du är ju
grövre än jag! Ge mig dina byxor!” ”Vad säger du?” gallskrek den trogna väninnan, ”det
skulle smaka det! Har jag någon gång en bra sak, vill du genast lura av mig den! Så har du
gjort hela ditt liv! Annars hade du inte hamnat i en tredje klassens bordell. Då hade din syster
nog hjälpt dig!” Så gick de på och blev alltmer rasande på varandra, tills slutligen en av de till
livets slut trogna väninnorna antingen gick till blockäldsten eller till vakterskan och
rapporterade någon stulen kålrot eller bortsnappad trådrulle! Det inträffade ofta att de
prostituerade angav varandra, när vänskapen upphörde, eller på grund av svartsjuka.
Alla personliga mellanhavanden uppgjordes offentligen. När vi på kvällen efter en lägerdag,
som började redan klockan halv fem på morgonen, äntligen låg på våra halmmadrasser och
tröttheten borde tagit ut sin rätt, började i sovrummet lidelsernas vågor gå höga.
Förhistorierna till dessa tvister daterade sig ofta till tiden före inspärrningen. En kvinna i
översängen i bortersta hörnet kunde ropa till någon i mitten av salen: ”Du ska inte försöka
inbilla mig, att du haft en äkta persianpäls! Rosa känner dig ju från när ni var fria. Inte en
gång en hel kjol hade du. Du följde med för 50 pfennig!” Och den angripna skrek tillbaka:
”Håll käften på dig! Du skulle råka illa ut, om de visste vad du haft för dig! Det är mycket
finare att vara ett anständigt luder än en sådan kosmocka som du!” Sådana intimiteter hade
naturligtvis de båda stridande kort förut, när de ännu var trogna vänner, anförtrott varandra
under tysthetslöfte. – I en annan del av sovsalen sjöng någon smäktande: ”Mamatschi,
schenk’ mir ein Pferdchen, ein Pferdchen wär’ mein Paradies ...” Och över min säng lovade
Gerda att skänka Hannelore en bulle vid nästa inköp, och Hannelore svarade översvallande:
”När vi kommer ut, får du tillbaka allt. Jag har min koffert i förvaring hos min värdinna och
du må tro att jag har fullt med flotta saker!”
Hos de asociala florerade också snatteri. Stöld från kamrater, som det så vackert kallades av
SS, straffades med 25 par spö, ända till 40 dagars mörk arrest och mången gång dessutom
med straffblock.
Med orden: ”Rumsäldste, i natt har man knyckt brödet i mitt skåp!” kom en morgon en fånge
med gråten i halsen framstörtande till min säng. ”Rumsäldste”, snyftade hon, ”jag vet alldeles