Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

83
underbart, kanske får du snart också återse Heinz.” – ”Tror du verkligen något dylikt? Jag kan
inte förstå det hela. Lustigt, att man inte känner någon glädje längre! Det susar i mina öron,
som när jag fick min dom.” – ”Nu behöver du inte arbeta längre! Gå tillbaka till straffblocket
och packa dina saker, kanske får du resa redan i kväll!” Soldaten försökte göra invändningar,
men Tasso skickade honom till natschalniken för att höra efter. Med orden: ”Ja, det är order
på det”, kom han tillbaka och tog sitt gevär med den påsatta bajonetten under armen. ”Dawaj,
marsch framåt!” Men han hade misstagit sig. Vi måste först ta avsked. Omfamningar, välgångsönskningar
och tårar. – Under tiden hade man skickat efter Grete Sonntag: ”Vi får aldrig
se varandra mer ... Och jag måste stanna här ensam.” Hon gick bredvid oss, snyftande,
förtvivlad och hopplös, medan soldaten förde mig tillbaka till straffblocket.
När de politiska fångarna på kvällen ryckte in, blev det allmän glädje. Men när Ponjatowska
framhöll: ”Det är inte uteslutet, att Grete skall till ett utlänningsläger någonstans i Centralsibirien,
ty även då kommer hon först till samlingsstället”, var det åtskilliga, som anslöt sig till
hennes mening. De politiska fångarna i straffblocket föranstaltade då en insamling åt mig som
”neimuschtschij” (medellös). En transport till ett läger i Centralsibirien kunde vara många
veckor och var förbunden med svält och stora strapatser. Man gav mig en hel påse bröd, en
liten påse torkad salt fisk och – 60 rubel. Det var en förmögenhet, om man tar i betraktande att
en fånge, som aldrig klickade i fullgörandet av sitt ackord, månatligen förtjänade högst 5-6
rubel.
Denna min sista afton i Burma satt vi på bräderna. Konsertsångerskan från Charkow måste
ovillkorligen spå i kort. Och hennes hemmagjorda kort lovade mig stor lycka: ”Efter många
utståndna lidanden skall du slutligen återvända till din hemort. Och du skall få ännu mycken
lycka i ditt liv.” Och under det att hon höll min hand i sin och uppmärksamt betraktade
handflatan, balanserade en tjock klädlus nedför hennes halsduk. Artigt knep jag den mellan ett
par fingrar och knäckte den efter alla konstens regler.
När jag sedan låg mellan Tamara och Alexandra, kunde jag inte somna av oro för framtiden.
Nästa dag fick jag veta, att samtidigt med mig en usbekisk officer skulle transporteras från
straffblocket till samlingsstället. jag hade aldrig sett honom förr, men då vi nu skulle resa
tillsammans, blev vi genast som förtrogna. Han hade dömts till 15 års läger, av vilka han bara
avtjänat två. – Solen gnistrade på den nyfallna snön, och vi stod där och kände oss redan, som
om vi alls inte hörde till fångarna i straffblocket i Burma. Några gånger denna sista dag gick
Grete Sonntag förbi taggtråden och hälsade med ett sorgset ansikte på mig. När hon stannade
för att ännu en gång ropa farväl, började de lurviga hundarna, som höll vakt på båda sidor om
taggtrådsnätet, skälla ilsket, och hon gick hastigt därifrån, för att inte posten i vaktrummet
skulle märka henne.
På kvällen blev vi avhämtade. Mitt barackrum följde mig i samlad trupp till vaktrummet, och
många, många lyckönskningar ljöd efter mig, när jag med mitt knyte stampade bort genom
snön. I korridoren i huvudförvaltningen slog vi oss ned på våra säckar. Tre gubbar på väg till
en invalidsektion satt där redan. Vi väntade timme efter timme. Klockan var bortåt tio, när
dörren gick upp, och Stefanie Brun kom in i korridoren. ”Greta, jag måste se dig ännu en gång
och säga farväl till dig”, viskade hon med rörelse. ”Steffi, hur har du vågat gå ut ur baracken
efter tystnaden?” Tårarna steg mig i ögonen, när jag kysste hennes stackars härjade ansikte.
”Gå nu fort tillbaka, så att ingen kommer på dig!” – ”Glöm mig inte”, snyftade hon, när hon
full av ängslan smög sig ut genom dörren.
Vid elvatiden ropades våra namn upp, och med leende, av kylan rödfruset ansikte kom den
kasakiske bevakningssoldaten in i korridoren för att hämta oss. Det var samma soldat, som en
gång red till Scharik för att för vår räkning köpa bröd och socker och som var så omtyckt av
fångarna.