Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

134
skoborstes handtag tryckte man skivan blank centimeter efter centimeter. – Fönstren blixtrade,
och golvet var snövitt, ty det skurades varje dag. Att vakterskerummet skulle glänsa var ju
självfallet, en liten tvättskrubb bländade ens ögon med sina skinande zinkbaljor och skålar.
Klosetten var lika pinsamt ren som tvättrummet, i vilket två kvinnor under städningen torkade
och putsade i timtal. – Men den egentliga höjdpunkten var sovsalarna med sina 140 sängar
vardera. Halmmadrasser släta som bräder, som efter en linjal vikta täcken – för att alla sängar
skulle ha samma bredd räknades de mönstrade lakanens ränder – den ena huvudkudden exakt
lik den andra, alla som skarpkantade trälådor och under den bortersta sängen låg en hel hög
”mangelbräden” och käppar för framställandet av dessa underverk.
Varje bädd bar en skylt med namn och nummer på innehavaren. Vid sovsalsdörren hängde en
välgjord planritning över bäddarnas placering med angivande av vederbörande fånges
nummer, för att den kontrollerande vakterskan utan svårighet skulle finna vem som eventuellt
bäddat sin säng slarvigt. På skåpet i dagrummet fann jag en lista, där noga stod angivet, vid
vilket bord utlämnandet av ”söt soppa” eller extrasleven gulasch på söndagarna eller
marmeladtilldelningen slutat. Det var en hel vetenskap att finna sig tillrätta i denna
matbokföring. På insidan av varje skåp hängde en liten pappskiva, där skåpinnehavarnas
namn och fångnummer präntats med välgjorda tryckbokstäver. I tjänsterummet fanns det
utom blockbok planer över placeringen av borden i dagrummet, över varje fånges plats vid
uppställningen, ett kortregister över avsända och mottagna brev och listor, listor utan ände.
Och över allt detta var jag nu satt att vaka! Tanken gav mig frossbrytningar och magknip.
Vilket var det värsta, den nedlusade lerhyddan i Burma eller denna mardröm av ordning?
I block 3 började jag nu en märkvärdig tillvaro. Hos de asociala fångarna var varje minut på
dagen fylld av nya plikter och ny ångest. Hos bibelforskarna levde jag som i en himmel. Hela
blockmekanismen gick som ett urverk. Om morgnarna under hetsen mellan väckningen och
uppställningen hörde man knappast ett högt ord. Uppställningen försiggick som någonting
som föll av sig självt, medan block- och rumsäldste i andra baracker röt halsen av sig, och
detsamma var förhållandet vid alla andra förrättningar, som till exempel matutdelningen. Hos
bibelforskarna blev min huvuduppgift att göra dessa 300 kvinnors liv under vistelsen i
baracken så angenämt som möjligt, att avvärja SS-blockledarinnans alla trakasserier och
kitsligheter och att företräda varje enskild fånges intresse, så långt min förmåga räckte.
Framför allt vid det dagliga förandet av de sjuka till sjukavdelningen. Det sätt på vilket en
blockäldste talade med SS-översköterskan eller SS-läkaren hade mycket att betyda, när det
gällde att utverka ”‘liggkort” eller ”inomhustjänstkort” för de sjuka. Det var också möjligt att
i hemlighet skaffa en förbandslåda, åstadkomma tätare ombyte av underkläder och flera andra
sådana viktiga saker.
I block 3 varken stal, bedrog eller angav man. Varje enskild individ av dessa kvinnor var inte
blott ytterst pliktmedveten utan kände också ansvar för alla andra i hela baracken. När jag bott
en kort tid tillsammans med dem och de märkte, att jag saknade alla fruktade blockäldsteattityder
och trivdes bra bland dem, upptog de mig i sin blockgemenskap och under nästan två
år, eller så länge jag var kvar hos dem, svek varken de eller jag någonsin detta förhållande av
absolut förtroende. När vi hade blivit närmare bekanta med varandra, skrev jag nästan
dagligen av tio eller flera kvinnor från uppställningen på kvällen, det vill säga jag besparade
dem obehaget att stå i timtal och frysa och bedrog SS, genom att jag påstod, att en kolonn
ännu inte ryckt in eller förebar andra lögner. I ett block med bibelforskare, alltså med
människor, som man kunde ha absolut förtroende till, fanns det alltid möjligheter att föra SS
bakom ljuset, och bibelforskarna fick genom mig efter hand lära sig, hur och med vilka medel
man kunde bedraga lägermyndigheterna.