Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

199
riktning. Vi ville undvika landsvägarna med flygmaskinernas låganfall, ty nu hade vi luktat
krutrök.
Efter några timmars gång genom en skog såg vi, att vägen korsade en bred landsväg. Skogsbrynet
där liknade ett härläger. Vapen vid vapen låg i skydd av träden. Och just som vi i ilfart
skulle lämna denna farliga plats, började en öronbedövande kanonad; flygmaskiner företog ett
angrepp. Vi sprang hals över huvud genom buskar och undervegetation allt längre och längre
in i skogen. Först vid en skogsäng gjorde vi halt. Långt på avstånd ljöd skotten. Vi satt ännu
alldeles upprivna vid vägkanten och lugnade oss först så småningom i skogsgläntans djupa
stillhet. Emmy hade i sin ryggsäck en burk med ”Nescafé” från de sista Röda kors-paketen
och dessutom en liten aluminiumkastrull. För att stärka oss kokade jag på det bruna vattnet
från en mossgrav över en liten eld i ett vagnsspår ett härligt kaffe.
Med förnyad iver fortsatte vi sedan marschen. Men under språngmarschen genom skogen
hade vi förlorat orienteringen. Någon klocka hade vi inte. Det måste redan vara eftermiddag,
man såg det på solens läge, och då solen går ned i väster, gick vi utan betänkande vidare i
riktning mot den. Vid en vägkorsning kom två soldater emot oss. Jag frågade dem för
säkerhets skull om väg och väderstreck. ”Skall ni till amerikanerna eller ryssarna”, fick vi till
svar. – ”Åt väster”, förklarade jag. ”Då ska ni följa med oss, för vi har samma väg”, och de
vände sig åt det håll, varifrån vi just kommit. Ett ögonblick hejdade jag mig och fruktade, att
jag under loppet av min fängelsetid glömt, var solen går upp och ner. Sedan pekade jag på
solen, som var betänkligt nära horisonten och begärde en förklaring, var egentligen väster och
öster låg. En längre dispyt avbröts av att en motorcyklist kom körande på vägen. Soldaterna
hejdade honom och frågade honom om råd. Emmy och jag segrade i striden om
väderstrecken.
Motorcyklisten hade emellertid intressanta nyheter att berätta. Ryssarna var blott några få
kilometer bakom oss, men amerikanerna hade skjutit fram sin front i östlig riktning till Bad
Kleinen, och dit var det bara en dagsmarsch. Motorcyklisten beskrev noga för oss vägen till
järnvägslinjen i riktning mot Bad Kleinen. Och drivna av ångest och med det hägrande målet
så nära för ögonen beslöt vi att göra halt först när vi definitivt undgått faran att falla i
ryssarnas händer.
Solen hade redan gått ned, när vi närmade oss järnvägsbanken, från vilken det bara skulle vara
tjugo kilometer till Bad Kleinen. På landsvägen rörde sig en ström av soldater, utan gevär och
i de flesta fall även utan tornister och matväska. De gick i ilmarschtakt. Endast sårade satt vid
vägkanten eller linkade mödosamt i västlig riktning. Helt plötsligt började några soldater
springa och snart sprang alla. Jag ropade till dem, när de skyndade förbi: ”Vad är det som
hänt?” Ingen svarade. De sprang allt vad tygen höll. Emmy och jag var knappt i stånd att gå,
ännu mindre att springa, och plågades av en förskräcklig törst. Vi frågade några sårade om
anledningen till denna brådska. ”De ryska pansarbilarna lär redan vara tre kilometer härifrån,
och när den ene springer så springer alla!”
På bägge sidor om vägen låg trasiga gevär, ammunition av alla slag, ramponerade bilar och
störtade hästar. Många gånger under dagen passerade vi soldatgravar med en gungande
stålhjälm på korset. Utströdda bland virrvarret av bortkastade tornistrar och andra föremål i
vägdiket låg sönderrivna fotografier av soldater i prydliga SS-uniformer, avlöningsböcker och
”stamträdspass”.
Törsten gjorde att vi gick in i en banvaktstuga och bad om vatten. Vi steg in i ett rum, där
bordet var fullt av konserver, choklad, cigarretter, russin – allt livsmedel, som vi kände igen
från Internationella Röda korsets paket. Banvaktsfrun talade om, att hennes barn hade hittat
alla dessa skatter längs järnvägsbanken. Soldater, som plundrat ett godståg, hade, då de nu
närmade sig den amerikanska fronten, blivit rädda och bara kastat de stulna matvarorna.