Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

91
kunnat förstöra ett så vackert, svart, vågigt hår med vätesuperoxid. ”När jag kommer ut, ska
håret få vara sådant som det är nu”, och Karolas mörka ögon log strålande. – Med vilken
lätthet vi nu uttalade orden ”när jag kommer ut”. I tankarna föreställde vi oss redan vara i
utlandet.
När vi efter det rikliga middagsmålet – varje dag fick man samma rätter: borschtsch på kål
med en köttskiva, gulasch med potatispuré och som dessert ”kisel” eller äppelkompott – gick
fram och tillbaka i gången mellan sängraderna, hade vi bara två samtalsämnen: ”Vad har du
upplevt?” och ”Vad ska det bli av oss?”
Karola Neher hade suttit längst i fängelse av oss alla. Hon häktades redan hösten 1936. Men
hur hade hon överhuvudtaget kommit till Sovjetryssland? Som känd tysk skådespelerska
arbetade hon före 1933 tillsammans med Bert Brecht och tog ställning mot
nationalsocialismen. Därför hade hon 1933 blivit tvungen att lämna Tyskland.
I Prag lärde hon känna en tysk-rumänsk ingenjör. De gifte sig. Han var kommunist och ville
resa till Sovjetryssland för att arbeta på uppbyggandet av den socialistiska staten. De reste
tillsammans till Moskva, och Karola var där verksam i radio och vid filmen.
Förhistorien till hennes och Zensl Mühsams häktning på NKVD:s initiativ utspelades under
deras gemensamma uppehåll i Prag. Båda var Münchenbor. När de vistades i Prag, hörde de
sägas att det där fanns en gammal bekant till dem från München, Erich Wollenberg. De
besökte honom. Erich Wollenberg hade då redan brutit med det kommunistiska partiet och
hade blivit aktiv motståndare till Stalins regim. Varken Karola Neher eller Zensl Mühsam var
anslutna till KPD och var alltså inte underkastade partidisciplinen, som strängt förbjuder
besök hos motståndare till stalinismen. De gick till Erich Wollenberg som en vän från
Münchentiden. Vid detta tillfälle gav Wollenberg Karola Neher adressen till en bekant i
Moskva, som Karola sedan efter sin ankomst dit besökte. Det var orsaken till hennes
häktning. NKVD:s anklagelse gjorde henne till en trotskistisk kurir åt Wollenberg, och man
dömde henne till tio års tukthus. Under rannsakningstiden i Lubjanka hade Karola försökt
begå självmord, genom att skära av pulsådern med ett stycke bleckplåt. – Karolas största sorg
var skilsmässan från hennes lille son, som ettårig lämnats ensam, när hon häktades. Barnets
far blev också häktad.
Karola visade mig ett fotografi och ett brev från förestånderskan för det barnhem, i vilket
hennes lille son befann sig. Det hade lyckats henne att i straffängelset i Kasan efter otaliga
inlagor få besked om barnets vistelseort. På fotot stod en liten naken pojkbyting med Karolas
bruna ögon och pressade en teddybjörn mot bröstet. Förestånderskans brev var rörande hjärtligt.
Hon skildrade utförligt alla barnets egenskaper, skrev, att pojken var begåvad och mycket
intresserad för att spela teater. Ett älskvärdare brev hade en anförvant inte kunnat skriva.
Det enda man klagade över var att man skilts från barnen: ”När ska vi få våra barn tillbaka?”
Hilde Löwen, som vid häktningen måste gå ifrån ett treårigt barn, visste ingenting om vad
som blivit av det, detsamma var förhållandet med Klara Vater. Men Zensl Mühsam höjde
gång på gång sin varnande röst. Som celläldste delade hon ut maten: ”Ät inte så mycket! De
vill bara göda oss för att kunna ställa ut oss med underskriften: Så ser fångar i Sovjetunionen
ut. Vem vet vad NKVD har i sinnet? Jag anser det inte alls för uteslutet, att ryssarna utlämnar
oss till Hitler för att göra en affär. Skulle det hända, kastar jag mig under hjulen på tåget.
Levande får de mig inte till Nazityskland.”
Zensls man, den bekante anarkistiske skriftställaren Erich Mühsam, mördades av nazisterna i
koncentrationslägret Oranienburg år 1934. Man torterade honom långsamt till döds. Zensl
Mühsam lämnade Tyskland samma år för att utomlands berätta om morden och grymheterna i
de tyska koncentrationslägren och fängelserna. Hon hade gjort till sin uppgift att säga utlandet