Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

145
kurer, vet jag inte. Först när antalet förlamade stigit till ungefär tolv, blev man uppmärksam
på saken. Lägerkommendant Kögel fick höra talas om förlamningarna och gjorde SS-läkaren
upprörda föreställningar. Rykten trängde till lägret, att barnförlamning härjade i Mecklenburg,
och doktor Sonntag befallde, att koncentrationslägret skulle isoleras. Fångarna stängdes in i
blocken, och ingen utryckning till arbete ägde rum längre. Där lägergatan mynnade ut på den
öppna platsen, uppsattes ett taggtrådshinder. De i köket arbetande fångarna fick inte återvända
till sina baracker utan sov i badinrättningen. Ingen vakterska beträdde längre lägret, den enda
som kände sig säker för barnförlamning, var övervakterskan Zimmer. Hon rultade från det ena
blocket till det andra för att upprätthålla ordningen.
Egentligen härskade allmän glädje, endast den omständigheten, att varje dag medförde nya
offer för förlamningen, som hämtades på bårar i de olika blocken och kördes till en isolerad
sjukbarack, gav anledning till ångest och oro. De förlamade uppvisade alla samma sjukdomsbild:
de blev plötsligt ur stånd att röra sig. Egendomligt tycktes, att inga ”gamla” politiska
fångar blev angripna utan huvudsakligen asociala, zigenare och polacktjejer. Om jag minns
rätt, var det efter åtta dagar redan bortåt hundra insjuknade i ”barnförlamning”. – En flod av
desinfektionsmedel översvämmade lägret. Toaletterna, tvättrummen, dagrummen, allt
desinfekterade man. Några kvinnor från blocken ställde mathämtarna på lägergatan vid taggtrådshindret
och avlägsnade sig utan att ha kommit i beröring med några andra. Omedelbart
tvättade en köksfånge omsorgsfullt varje hämtare med en desinfektionsvätska. Strängt skilda
från varandra promenerade fångarna i varje barack två gånger om dagen. Under denna
lyckliga karantänstid hade bibelforskarna just blivit bestraffade med de hundra asociala
fångarna, och också bland dessa grasserade ”barnförlamningen”.
Efter ungefär två veckors strängaste isolering infann sig, beordrad från något annat håll, en
annan SS-läkare, antagligen en specialist på barnförlamning. Och vad fann han? Förlamningen
var en masspsykos. Doktor Sonntag hämnades inte illa för sin blamage. Man jagade
elektrisk ström genom kropparna på några förlamade, så att de hoppade i vädret. När de
övriga sjuka hörde det, återfick de av rädsla för denna behandling omedelbart rörelseförmågan.
Blott några olyckliga med svårartad ledgångsreumatism eller sådana, som var
förlamade som en följd av syfilis, blev inte friska genom denna metod.
Det normala lägerlivet började åter med morgonuppställning, därpå följde uppställning till
arbete, utryckning till arbete, inryckning till middag, uppställning till arbete på middagen,
utryckning till arbete, vid femtiden på eftermiddagen åter inryckning, sedan ånyo uppställning
till kvällsavlämningen, som aldrig varade mindre än en och en halv timme. – Vid reveljen, vid
uppställningen, vid avmarscher och vid tystnaden ljöd alltid sirenen, vars tjutande bestämde
lägerlivets rytm.
Allt fler kvinnor släpade man till koncentrationslägret. Bakom klagomuren hade man byggt en
ny rad träbaracker. En port bröts upp i muren, och de nya barackerna belades. Bibelforskarna
flyttade över till barackerna 17 och 19. – Vid en sådan flyttning kämpade fångarna med en
lidelse och envishet om tillstånd att få ta med sig sina gamla välstoppade, kantiga halmsäckar,
som om det var fråga om att försvara sin egendomsrätt till en paradisisk säng.– Det nya
blocket var invändigt målat med vit oljefärg, hade ett tak av pärlspontade bräder och gällde
enligt fångbegrepp som ”väldigt stiligt”.
Under loppet av åren 1940-41 kom massor av transporter med polska fångar till lägret. Man
fick det intrycket, att Hitler tänkte utrota det polska folket. Alla skikt av befolkningen, alla
åldersklasser häktades. Ryktet spred sig, att dödsdömda befann sig bland de anlända
kvinnorna. Man talade om en hel transport från Warszawa, som blott för verkställandet av
dödsdomen förts till Ravensbrück. – Det var väl våren 1942, när man en dag kallade ”fram”
tio polskor och förde dem till fängelset. Kort före kvällsuppställningen utrymdes plötsligt