Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

More documents

Recommendations

Info

126 Och vilka ständiga risker att bli ertappad! Else lyckades under mer än ett års tid klara sig utan en enda anmälan, trots att kolonnen endast bestod av asociala. Hur var detta möjligt? Det berodde framför allt på att Else Krug var en personlighet och inte uteslutande på att hon stal åt alla medlemmarna i kolonnen och fördelade rovet rättvist. Jag har redan talat om att de asociala var i stånd till varje förräderi, allra helst när det var fråga om mat. Men det inflytande, som Else Krug utövade på dessa femton eller tjugo medlemmar i kolonnen, var så dominerande, att ingen vågade förråda henne. Några terrormetoder använde hon inte. Först efter ett och ett halvt år var det någon som angav henne, och hon kom först till bunkern och sedan under ett år till straffblocket. – Jag hade då redan länge varit borta från block 2, men var gång vi hade träffats, hade vi pratat en stund med varandra. När hon nu en dag marscherade med straffblocket över lägergatan, hälsade vi på varandra på långt håll, ty det var förbjudet att tala med fångarna i straffblocket, och hon ropade: ”Grete, de tror, att de kan kväsa mig med arbete, men däri har de misstagit sig. Arbeta kan jag bättre än någon!” I början på 1940 införde Himmler prygelstraffet i Ravensbrück för lägerförseelser. En av de första, som erhöll 25 rapp, var den politiska fången Minna Rupp, därför att hon stulit en morot i en hög, som låg utanför köket. Man band kvinnorna över en bock, som stod i ett särskilt rum i fängelset, och under det första året utfördes exekutionen personligen av lägerkommendanten Kögel eller vakterskan Drechsel eller andra SS-kvinnor. Efter en tid hade de väl förlorat lusten för detta uppbyggliga nöje eller också var det för ansträngande för dem, eftersom prygelstraff utdömdes allt oftare, och därför vände sig lägerkommendanten till förbrytarblocket och meddelade, att den som frivilligt anmälde sig till verkställande av prygelstraffet skulle erhålla två till tre matportioner. Han behövde inte vänta länge på sökande. Från den stunden utdelade två kriminella och senare en polska prygelstraffet. Redan vintern 1941-42 började man att ta livet av fångar genom gasning. Då blev Else Krug en dag kallad från straffblocket till lägerkommendant Kögel. Han gav henne följande order: ”Krug, ni skall genast släppas från straffblocket och mot tredubbel matranson delta i verkställandet av prygelstraffet.” Else Krug svarade: ”Nej, herr lägerkommendant, jag slår aldrig en medfånge och kamrat!” Kögel skummade av raseri: ”Vad nu, ni understår er inte att vägra, smutsiga hora!” – ”Jo, herr lägerkommendant!” – ”Jag skall lära er vad det vill säga att ha med mig att göra!” Och Else Krug gick tillbaka till straffblocket. – Några veckor senare skickade man henne med en sjuktransport till gaskamrarna. Else visste vad sjuktransport innebar och att detta var Kögels hämnd. * Lägret i Ravensbrück låg i en sänka. På nordsidan alldeles bakom lägermuren reste sig en brant sandås, bevuxen med förkrympta tallar. Lägerområdet sänkte sig långsamt åt söder och gränsade där till en sumpmark, som senare sammanslogs med lägret, fylldes ut och bebyggdes med baracker. Till muren i söder gränsade också ett mindre koncentrationsläger för män med ett par tusen invånare. I väster alldeles bakom Kommendanturen, som låg utanför lägermuren och vars tak reste sig över köksbaracken, låg Fürstenbergersjön. Fångar, som var sysselsatta med utearbete, berättade, att lägret på alla sidor var omgivet av vatten och sumpmarker. En morgon ljöd sirenen tidigare än annars, men inte i den vanliga tjutande tonen utan i en mörk, fasansfull ton. Den tjöt och bölade i flera minuter. Blockäldsten skrek bestört: ”Genast uppställning på lägergatan, det är någon som har rymt!” Efter några minuter stod alla block på sina vanliga platser. – Vi såg vakterskor med hundar ila över lägerplatsen, hörde lägerkommendantens befallande röst och startandet av smattrande motorer: SS rustade sig för människojakt. Man räknade de uppställda fångarna, det fattades en i straffblocket: zigenerskan Weitz. Hon hade under natten hoppat ut genom straffblocksfönstret med sitt täcke och sin huvudkudde under armen och varit djärv nog att smyga sig över lägergatan, på vilken
127 natten igenom polishundar fritt strövade omkring, ända fram till lägerporten av järn. Sedan hade hon klättrat upp på taket till SS-kantinen – fortfarande med täcke och kudde under armen – knappt tio meter från SS’ vaktstuga vid porten, hasat sig fram på knäna till det strömförande taggtrådsnätet på muren, som löpte strax bakom kantinen, lagt täcket och kudden som isolering över den livsfarliga tråden, försiktigt balanserat på madrassen och slutligen hoppat ned från den höga lägermuren för att nå den efterlängtade friheten. – I morgongryningen såg posten det rutiga lägertäcket hänga på taggtråden. Medan vi stod där, hade jag endast en tanke: Ack, om det bara lyckades henne att undkomma! Om hon bara kunde hitta vägen genom skog och sjö och sumpmarker, till dess hon funnit ett säkert gömställe! Men hundarna! Man hade satt dem på spåret och hela det manliga och kvinnliga SS var efter henne! För att de följande händelserna skall förstås, måste jag nämna ett par ord om fångarnas sammansättning i straffblocket i Ravensbrück. Till straffblocket kom kvinnorna på grund av så kallade lägerförseelser på tre månader, ett halvt år, ett år eller på så lång tid lägervistelsen varade. Bland de tusentals kvinnorna i koncentrationslägret fanns det naturligtvis, särskilt bland de asociala och kriminella, rent brottsliga element, som till följd av de stränga lägerlagarna efter kort tid hamnade i straffblocket. Deras närvaro gjorde de andra olyckliga varelsernas vistelse i straffblocket till ett helvete. Slagsmål, stöld, förräderi hörde till dagordningen. Dessutom hade straffblocket 1940 en asocial blockäldste, som regerade med nävrätt. – Fångarna i straffblocket erhöll samma mat som de andra men förrättade de tyngsta arbetena och var därför hungrigast. När de efter zigenerskan Weitz’ flykt fick tre dagars indragning av maten utlöste detta en våg av hat mot flyktingen. Det var redan middag. Vi stod och frös. Behovet av värme blev oss övermäktigt, benen domnade av, man kunde inte tänka en tanke längre. På gräsmattan bakom leden låg avsvimmade i långa rader. De fick inte bäras in i baracken. – Då blev det plötsligt dödstyst. Allas blickar riktades mot lägerplatsen. En grupp vakterskor med hundar, lägerkommendanten och skyddshäktesföreståndaren och i mitten i söndertrasade kläder en varelse som gick, sprang, stöttes framåt, medan hundarna ideligen högg henne i benen, i klänningen ... Denna hemska jakt fortsatte längs hela lägergatan förbi fångarna, som med skräckslagna blickar bildade häck på ömse sidor. Vad som sedan hände, fick jag veta först efteråt ... Lägerkommendant Kögel jagade personligen zigenerskan Weitz, som var sönderbiten över hela kroppen av hundarna, in i straffblocket och sade, vänd till de där stående fångarna: ”Där har ni Weitz! Gör med henne vad ni vill!” Och medan vi fortsatte att stå med av smärta och skräck förvridna ansikten, slog fångarna i straffblocket sin medfånge Weitz med knytnävar och stolar och trampade på henne med fötterna, tills hon sjönk samman i sitt blod. – Efter fullbordad gärning avlade blockäldsten rapport för kommendanten. Den sönderslagna kroppen släpades över hela lägergatan och medan kommendant Kögel pekade på den, förklarade han framför varje uppställt block: ”Så kommer det att gå var och en som gör ett försök att fly härifrån!” I fängelset dog zigenerskan Weitz efter ett par timmar. SS hade statuerat ett exempel. Under hela året 1940/41 dog i koncentrationslägret i Ravensbrück endast 47 personer. (Under de senare åren dog dagligen 80 personer en ”naturlig” död, för att inte tala om de gasade.) Men av dessa 47 hade mer än hälften slagits ihjäl, frusit ihjäl och hungrat ihjäl i fängelset. Fångarna, som arbetade i sjukavdelningen, måste hämta liken i cellerna och fann dem fastfrusna vid golvet eller instoppade i säckar eller förvandlade till mumier av svält. – Redan i block 2 såg jag för första gången en kvinnas kropp efter 25 par spö. Sitsen och låren var svartblå, huden hade brustit på många ställen och var betäckt med blodskorpor. Hon hade inköpt ett stulet vetebröd av en fånge i ett annat block. Med blekt, uppsvullet ansikte och
Page 1 and 2:
Margarete Buber-Neumann Fånge hos
Page 3 and 4:
1 Förord ÖVER ETT ÅRTIONDE, frå
Page 5 and 6:
3 Jag viskade de ryska satserna fö
Page 7 and 8:
5 Därpå satte NKVD-natschalniken
Page 9 and 10:
7 ”Varför har mamma rest till Pr
Page 11 and 12:
9 de senaste dagarnas häktningar?
Page 13 and 14:
11 och uppfordrade oss att genast f
Page 15 and 16:
13 Den natten hade man häktat alla
Page 17 and 18:
15 gudsförnekare!” Jag frågade
Page 19 and 20:
17 Konsuln förklarade, att det kom
Page 21 and 22:
19 Åter öppnades dörren. En ny f
Page 23 and 24:
21 De första dagarna i cell 31 var
Page 25 and 26:
23 Så länge man ännu var nykomli
Page 27 and 28:
25 avstånd ljuden från gatan, och
Page 29 and 30:
27 koncentrationslägret Karaganda,
Page 31 and 32:
29 pekfingret mot pannan. - En gån
Page 33 and 34:
31 stod som en boll om huvudet på
Page 35 and 36:
33 utan någon som helst bevisföri
Page 37 and 38:
35 hade givit varandra i cellen hö
Page 39 and 40:
37 cell ledig i bilen, varför jag
Page 41 and 42:
39 Framemot middagen sammanställde
Page 43 and 44:
41 kvinnor hade legat. När vi prot
Page 45 and 46:
43 började arbeta. Vi stod vid tv
Page 47 and 48:
45 På samlingsstället ägde läka
Page 49 and 50:
47 vaktsoldat till stationen i Scha
Page 51 and 52:
49 utdragen. Och därtill kom de ry
Page 53 and 54:
51 till och med hade en grepe av st
Page 55 and 56:
53 Bland de kriminella och asociala
Page 57 and 58:
55 lagt märke till mitt dåliga ry
Page 59 and 60:
57 i förbindelse med mig, vilket j
Page 61 and 62:
59 samme Beria, som skrivit under m
Page 63 and 64:
61 underräjongen Leninskoje. Redan
Page 65 and 66:
63 med vatten, och när jag sedan o
Page 67 and 68:
65 På reparationsverkstadens konto
Page 69 and 70:
67 I vår kolonn fanns en zigenersk
Page 71 and 72:
69 Tamara var en 21-årig flicka me
Page 73 and 74:
71 kom det fram: ”Min man mördad
Page 75 and 76:
73 då en kvinna kom rusande genom
Page 77 and 78: 75 - Jag försökte då komma från
Page 79 and 80: 77 därigenom kan denne besätta Fr
Page 81 and 82: 79 Serikow var en stor älskare av
Page 83 and 84: 81 tänka sig att leva utan ens i f
Page 85 and 86: 83 underbart, kanske får du snart
Page 87 and 88: 85 Så snart man lämnade en fånge
Page 89 and 90: 87 det alltså ut i friheten! Järn
Page 91 and 92: 89 Liksom alla stationer i Moskva v
Page 93 and 94: 91 kunnat förstöra ett så vacker
Page 95 and 96: 93 till måltiderna. Vad hade de gj
Page 97 and 98: 95 Fördömda pack! Vad skulle det
Page 99 and 100: 97 I detta rum stod fem NKVD-tjäns
Page 101 and 102: 99 Vi stod och såg över järnväg
Page 103 and 104: 101 ”Sådana färger, sådana hä
Page 105 and 106: 103 så.” - ”Ni påstår”, oc
Page 107 and 108: 105 höger!” Och åter marscherad
Page 109 and 110: 107 han avlämnade mig. När mina d
Page 111 and 112: 109 sade hon, ”det värsta är, a
Page 113 and 114: 111 efter. Ett så klokt djur finns
Page 115 and 116: 113 tvingade henne med våld tillba
Page 117 and 118: 115 När kläderna burits ut, börj
Page 119 and 120: 117 tvättbäcken och fotbaljor, en
Page 121 and 122: 119 kan man tvinga att skriva rappo
Page 123 and 124: 121 skurning av bord och stolar som
Page 125 and 126: 123 asociala var sysselsatta i skr
Page 127: 125 bar en för kort klänning elle
Page 131 and 132: 129 kunde överleva sju år i konce
Page 133 and 134: 131 vattenkran fem till sex kvinnor
Page 135 and 136: 133 Middagen avslutades men ingen h
Page 137 and 138: 135 Bibelforskarna eller ”Jehovas
Page 139 and 140: 137 andra lägergatan och där bloc
Page 141 and 142: 139 baracken, frågade en av de bes
Page 143 and 144: 141 små kvantiteter, en matsked i
Page 145 and 146: 143 tjeckiska flygare och officerar
Page 147 and 148: 145 kurer, vet jag inte. Först nä
Page 149 and 150: 147 kvinnor samma väg. En av dem l
Page 151 and 152: 149 Övervakterskan slet av henne s
Page 153 and 154: 151 hade ont. Ve den som talade fö
Page 155 and 156: 153 fångar. Redan låg tre kvinnor
Page 157 and 158: 155 sammanbrott genom en revolution
Page 159 and 160: 157 Just vid denna tidpunkt mognade
Page 161 and 162: 159 * Hösten 1942 gick en ny trans
Page 163 and 164: 161 * När jag börjat mitt arbete
Page 165 and 166: 163 Den förhörda fången skickade
Page 167 and 168: 165 sentimentala hälsningsfraser a
Page 169 and 170: 167 jakt efter politiskt propaganda
Page 171 and 172: 169 Plötsligt vred man utifrån p
Page 173 and 174: 171 tog en kall avrivning, och när
Page 175 and 176: 173 En söndagskväll ljöd från f
Page 177 and 178: 175 När under sommaren 1942 bibelf
Page 179 and 180:
177 Fånguniformens försvinnande b
Page 181 and 182:
179 runda, nu kala pilträd, på de
Page 183 and 184:
181 visor åt mig och kände sig st
Page 185 and 186:
183 Genom Maria Wiedmeiers ingripan
Page 187 and 188:
185 och getter. Men en av bilderna
Page 189 and 190:
187 begäran att hon skulle förfal
Page 191 and 192:
189 hjälpte upp hans minne genom a
Page 193 and 194:
191 långsamt en stor kolonn kvinno
Page 195 and 196:
193 hållning till sina tyska kamra
Page 197 and 198:
195 angränsande lägret för män
Page 199 and 200:
197 Potsdam, svarade de, att denna
Page 201 and 202:
199 riktning. Vi ville undvika land
show all

Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?