Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

54
Fårorna utdelades. Jag började min hackning. Solrosplantorna hade såtts med maskin och var
ännu inte fem cm höga. Mellan de tjocka groddbladen visade sig just de första båda späda
skotten. Det var inte lätt att skilja dem från ogräset. Gång på gång slog jag fel. Men varför
skulle man egentligen anstränga sig? Skulle de tvinga mig att odla stäppen? Utan förskoning
började jag hacka av varenda planta. Jag rätade på ryggen. Då kom en man ridande längs min
fåra. Det var agronomen, en fånge: ”Fördömda kvinna, hur gör du ditt arbete? Är du blind,
kan du inte skilja plantorna från ogräset?” Han gjorde i ton och hållning intryck av att vara en
preussisk godsinspektor. Han hoppade av hästen, tog från mig hackan och visade med ett par
kraftiga slag, hur man skulle bära sig åt. Jag teg och lät honom svära till slut. Hela förmiddagen
följde han mig i hälarna. Utom denne man gick brigadledaren, också en fånge,
kontrollerande från fåra till fåra. Blott vaktposten satt orörlig mitt på fältet och höll sitt gevär
med den påsatta bajonetten framför sig.
Solen började bränna på huvud och armar. Med allt kortare mellanrum måste man sträcka på
ryggen och torka svetten ur pannan. Alla hade redan hunnit förbi mig. Längst fram hackade en
ung flicka, säkerligen en bondflicka. Hon arbetade så fort, att det verkade, som om hon sprang
över åkern. Senare fick jag veta, att hon ibland, när hon kände sig hågad, gjorde ett dubbelt
dagsverke, för vilket hon erhöll tusen gram bröd, och därigenom gav agronomen ett utpressningsmedel
att höja de andra fångarnas dagsverken. – Till höger om mig rörde sig en hel
grupp, insvept i tjockt damm, och kvinnorna samtalade med varandra med gälla skrik. Alla
kände varandra här, blott jag hade ingen att tala med och för övrigt heller ingenting att säga.
På ett avstånd från varandra av ungefär 300 meter var tunnor uppställda över hela fältet.
Äntligen hade jag nått den första. Mitt svettdränkta ansikte böjde sig girigt över vattenspegeln,
ty någon mugg fanns inte. Det var alldeles likgiltigt vad som simmade på botten av
tunnan, rester av gårdagens middagssoppa, gräs och smuts, alldeles likgiltigt, man drack, om
också kort dessförinnan vattenkörarens oxe hade druckit ur tunnan eller just en annan kvinna
stod bredvid och hämtade vatten i sin smutsiga katylok för att sedan med ryggen vänd mot
posten skölja något misstänkt klädesplagg. Det var för övrigt den enda utväg fångarna hade att
tvätta sitt linne, och vårt enda tillförlitliga tvätt- och blekmedel var den kasakiska solen. Med
dess hjälp gick också smutsen ur utan såpa.
Även i fortsättningen blev jag efter de andra. Brigadledaren gick fram och tillbaka med sitt
bräde, som han använde som skrivblock i brist på papper, för att rita ett streck för dem, som
gjort ett halvt dagsverke. – Skulle det inte snart bli middag? Redan för länge sedan hade jag
skrapat den sista smulan ur brödsäcken, och blott för kort stund hade hungerkänslan trängts
undan av vattnet som jag fyllt magen med. – Jag samlade all min kraft, min fåra vara ett
virrvarr av ogräs, då, just som jag skulle svänga till med hackan, såg jag ett par ängsligt
uppspärrade fågelögon riktade på mig. I en liten håla, alldeles täckt av ogräset, satt en
sandfärgad liten fågel på sitt bo. Jag glömde hunger och trötthet inför denna förtjusande syn.
Jag vet inte, varför den grep mig så djupt. Kanske därför att detta fågelnäste var värnlöst, så
fullständigt utlämnat åt livets vanskligheter. Jag gick omkring det lilla boet i en stor båge och
hade blott en tanke: Bara ingen upptäcker och förstör det.
En fånge med ett långt skägg gick från fåra till fåra och slipade hackorna. Nu var han framme
vid mig, som var sist. ”Ge mig din hacka! Den sämsta har du fått. Då är det ju inte något att
förvåna sig över att du inte kommer ur fläcken.” Han satte sig och började bearbeta
ojämnheterna i eggen med en hammare. Lycklig över avbrottet slog jag mig ned bredvid
honom.
”I dag är det väl första gången du är på åkern? Har inte sett dig förut”, sade han vänligt. ”Ja, i
går fick jag ett ”pod konvoj”. – ”Gjort något fuffens?” blinkade han menande åt mig. ”Nej, en
dumhet”, och jag berättade för honom om min olycka. ”Du är kanske inte ryss?” Han hade