Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

179
runda, nu kala pilträd, på den motsatta sidan de mörka tallarna. Vi talade om frihetens skogar
och städer, som vi en gång gemensamt skulle uppleva. – Milena berättade om sin dotter,
Honza, som hon för sista gången sett för fyra år sedan. Det var vid dotterns besök i fängelset i
Prag, när Milena såg, hur flickan på sina spinkiga barnsben så säkert gick genom den långa
korridoren och försvann. – Livet därute gick vidare, nu hade de små töserna redan blivit unga
flickor och hade väl för länge sedan glömt oss. De sparsamma breven från våra anhöriga, som
fruktade för censuren, var som skrivna efter schablon och hade blivit helt opersonliga. –
Milena beklagade sig över detta. ”Om Honza bara någon gång ville tala om, vilken färg hon
har på sin klänning, om hon redan har silkesstrumpor och vad hon gör om dagarna och inte
skrev ständigt detsamma, att hon tycker det är roligt att spela piano och gå i skolan ...”
När vi i slutet av lägergatan gjorde helt om, upptäckte vi till vår förskräckelse arbetsinsatsföreståndare
Dittmann, kommande i riktning mot oss. Redan på långt håll röt han: ”Vad gör ni
här på lägergatan under arbetstiden?” – Han kände igen mig från övervakterskans expedition
och visste om min ”förbrytelse”. ”Varför har ni inte anmält er hos arbetsinsatsen?” fräste han,
och hans ansikte, som såg egendomligt ut på grund av en bulnad på kinden, blev rött. – ”Jag
är sjuk och har inomhustjänst”, var den enda lögn, som jag kunde hitta på. – Milena brydde
han sig, Gud ske lov, inte om, då hon bar armbindel. – ”Det var väl länge sen ni var i bunkern
nu? Se till att ni genast kommer till arbetsinsatsen! Annars smäller det!” Och sedan vände han
sig på knarrande kragstövlar och gick. – Vad det var roligt att vara fånge!
På arbetsinsatsens expedition kunde Dittmann inte neka sig nöjet att kalla in mig i sitt rum
och först hota mig med rapport. Sedan gav han order om, att jag som straff genast skulle börja
arbeta på löpande band i skrädderi I. – ”Anmäl er hos ‘Oberscharführer’ Graf! Jag skall tala
med honom i telefon. Marsch!”
XXIII. Sömmerska i SS’ regi
SKRÄDDERI I var en stor, välbyggd fabrikshall med överljus och stora sidofönster. Över
400 kvinnor arbetade där vid de elektriska symaskinerna och skrädderispecialmaskinerna av
alla slag för tillverkning av SS-uniformer. Skrädderi I tillhörde de s. k. Dachau-fabrikerna,
som bestod av tre skrädderier, en tillskärningsverkstad, ett väveri, en pälsateljé, en reparationsverkstad
för trasiga soldatuniformer och en reparationsverkstad för maskinerna. Enbart i
skrädderifabrikerna arbetade inemot 3.000 fångar. Dessutom hörde baracker för förvaring av
tyger och sybehörsmaterial till Industrigårdens komplex, som var skilt från Ravensbrücklägret
genom en mur. Endast tillskärningsverkstaden, skrädderi II och III, två förrådsbaracker och
reparationsverkstaden låg på andra sidan muren i det gamla lägret. I slutet av 1943 bodde
fångarna i Industrigården ännu i det gamla lägret och passerade dagligen den stora porten i
muren. Senare övergick SS till att förlägga sina arbetsslavar i närheten av själva fabrikerna för
att kunna pressa ut så många arbetstimmar som möjligt av dem, ty de timslånga
morgonuppställningarna och alla tidsödande straffbestämmelser och ordningsföreskrifter i
”KZ” inkräktade på den arbetstid, som annars kommit fabrikerna till godo.
Den stora skrädderihallen dånade av hundratals elektriska symaskiners skrammel. Man kunde
inte ens uppfatta sina egna ord. I långa rader löpte arbetsbanden genom rummen. Det ena
förfärdigade SS-byxor, det andra SS-uniformskavajer, det nästa SS-rockar eller SS-snöblusar
eller SS-camouflagejackor. Bredvid de i rader bakom varandra uppställda symaskinerna löpte
det s. k. bandet, på vilket fången efter att ha utfört sin del av arbetet i flata trälådor skickade
plagget vidare till den framförsittande. – De tillskurna stycken, som tillskäreriet levererade,
passades samman vid särskilda bord och tråcklades vid andra, varpå delarna kom till banden.
En fånge sydde sidosömmarna, nästa fånge framsömmen, den nästa sydde ärmen, nästa åter
satte på den, en annan sydde på kragen och så vidare, tills i sista tempot den färdiga SSkavajen
togs emot och granskades av den anvisningsfånge, som övervakade bandet, den