Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

22
NKVD:s hantlangare, som med iver utlämnar alla sina forna kamrater bara för att rädda sitt
eget skinn”, studsade tillbaka mot hennes oryggliga naivitet. Och i fortsättningen undvek jag
sådana samtal.
Först 1940, när jag utlämnades till Tyskland, fick jag veta av en tyska, som kom från Centralsibirien,
och som hade mött Käthe Schultz i Kotlas på väg till Fjärran Östern, att Käthe blivit
dömd till tio års koncentrationsläger. Käthe var en späd storstadsflicka, som ofta svimmade
redan i rannsakningsfängelset. Hur skulle hon kunna överleva tio år i Sibirien? – Jag ser
henne alltid framför mig, när hon om kvällarna före ”stängningen” försiktigt steg över de
liggande och med en tändsticksask i vardera handen, av vilka den ena innehöll vaselin, den
andra mentolsalva, ropade med svag stämma, som en glassförsäljerska: ”Mentol! Vaselin!
Vem har ännu inte fått? Vem vill ha en gång till?” Hela cellen älskade henne varmt.
Det fanns ännu en tyska hos oss i cell 31, Grete Sonntag från Mannheim-Viernheim. Hennes
riktiga namn var Anne Krüger. Hon hade redan suttit åtta månader i rannsakningsfängelse, när
jag kom till Butirki. Hon hade arbetat tillsammans med sin man ute på ryska landsbygden i en
läderfabrik, och man hade häktat båda dagen innan revolutionsfesten 1937. Anklagelsen mot
henne lydde: kontrarevolutionär agitation. Hela dagen sade hon knappast ett ord. Hennes
ansikte var förvridet av förbittring. Munvinklarna hängde ned. Det mörkbruna, blanka håret
bar hon vårdslöst sammanbundet med ett snöre i nacken. Hennes bruna ögon hade en plågad
hunds blick. Sina tillhörigheter vårdade hon med yttersta omsorg. Hon ägde endast det hon
bar på kroppen. Detta slätade hon ut varje kväll och även allra minsta lilla hål blev sorgfälligt
stoppat. Hennes stolthet var de höga stövlar som hon hade fått som premie i läderfabriken för
förebildligt arbete. Då hon inte kunde ett ord ryska, kände hon sig ständigt förfördelad och
angripen av de ryska medfångarna. Hon påstod att man talade illa om henne, och hennes
hållning blev för var dag allt fientligare. Det dröjde länge, innan hon talade med mig om
anklagelserna mot henne. ”Jag har dock alltid varit en god kommunist, har arbetat hela mitt
liv i fabriken och aldrig gjort någon orätt. Vad har man för otalt med mig?” – Anklagelsen
mot henne grundade sig på följande: 1936-37 började man i alla fabriker, där tyska specialarbetare
var sysselsatta, att utvisa dessa till Hitler-Tyskland. I läderfabriken uppstod upprörda
debatter om saken. Grete Sonntag yttrade under ett samkväm till en ung tysk arbetare: ”Du
kan lugnt återvända till Tyskland, ty du har inte varit med i KPD och inte gjort något som
man kan anklaga dig för.” Detta hörde en annan tysk arbetare och anmälde henne för NKVD.
Därpå följde häktning och åtal. Grete Sonntag blev sedermera samma natt som jag dömd till 5
års koncentrationsläger, men det kommer jag i fortsättningen tillbaka till.
Dagen började i Butirki redan klockan halv fyra på morgonen med ordern: ”Alla i ordning för
tvättning! Dawaj! Dawaj! (Raska på!)”
Varje fånge sökte då i nervös hast efter byltet med toalettsakerna i för att om möjligt komma
först. Den toalett till vilken vi 110 kvinnor fördes hade blott fem klosetter och ungefär tio
vattenkranar. Klosetterna var öppna och utgjordes blott av ett hål i golvet och saknade sittmöjlighet.
Framför var och en bildades omedelbart kö, liksom också framför vattenkranarna.
Man kan föreställa sig, hur det kändes att förrätta sina naturbehov inför tjugo par ögon, som
med mer eller mindre rasande blickar betraktade skådespelet. De väntande i köerna sparade
inte heller på uppmuntrande eller ilskna tillrop för att få vederbörande att raska på, ty alla var
ängsliga att själva inte hinna med. Liknande scener utspelades vid vattenkranarna. En
renlighetsapostel hade här haft ett idealiskt verksamhetsfält. Hela proceduren fick inte ta mer
än 40 minuter. Då skulle alla 110 vara färdiga. – Sådant är fångens liv. Det spelar ingen roll,
om en fånge sitter i en cell i veckor, månader eller år, men när man mitt i natten kommenderar
honom till rannsakningsdomaren eller till promenad eller till klosetten, då måste han störta
hals över huvud, då gäller det minuterna. ”Dawaj, dawaj!” (Raska på, raska på!) är den order
man oftast hör i ett ryskt fängelse.