Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

41
kvinnor hade legat. När vi protesterade mot detta, fräste de: ”Kom oss inte för nära! Vi har
gonorré och syfilis!” Ingen av oss var vuxen dessa megäror, och alltså måste vi pressa oss
samman ännu mera.
Redan låg Ural bakom oss. Av en vaktpost hade vi fått veta, att målet för vår resa var
Karaganda.
Hur många tusen kilometer skilde oss nu inte från Moskva och vilket oövervinneligt avstånd
från våra hem, från de människor, som vi älskade, från vår hembygd. – Jag låg med ansiktet
pressat mot gallret och kunde inte längre hålla tillbaka tårarna i hopplös förtvivlan. –
”Satschem platschesch?” (Varför gråter du?) frågade vaktposten, stannade vid gallret och
började trösta mig: ”Det är inte så farligt, du kommer ju tillbaka hem en gång, du också.”
VI. Ankomst till det sibiriska koncentrationslägret
Karaganda
I KVÄLLNINGEN lastades vi av på godsbangården i Karaganda, ungefär 100 personer, män
och kvinnor. Det hade bildats isgata och de försvagade människorna med sina knyten gjorde
kullerbyttor över skenorna. ”Dawaj! Dawaj!” röt de ilskna vaktsoldaterna och fäktade med
sina bajonetter. Vi fördes över en stor, öppen plats mot en starkt belyst träport, förbi ett spöklikt
vakttorn av trä och ett långt ståltrådsgaller. Kommandoordet ”Stoj!” ljöd, och vi trädde en
och en under uppgivandet av namn, fångnummer och förbrytelse in i koncentrationslägret
Karagandas karantän. Proceduren där tog timmar i anspråk. Vi satt frysande på våra knyten
och sedan fick vi komma in i bastun. Alla klädesplagg måste avlämnas för avlusning. Var och
en försökte att rädda vad han kunde från detta öde, ty det gick ett rykte, att man inte blott fick
tillbaka kläderna svedda, utan att det dessutom efter behandlingen var ännu mer löss i dem.
Denna bastu stod under uppsikt av män, och kvinnornas protester och fordran, att de skulle
lämna rummet, besvarades med gapskratt. Varje fånge erhöll en bleckbricka, mot vilken hon
fick en halv träbytta hett vatten vid vattenpannan. En dylik sibirisk lägerbastu är ett illaluktande,
fuktigt, halt rum, där man står tätt inpå varandra, där det inte finns en torr fläck, där
man kan lägga sina kläder, och där det kommer till stormiga uppträden, när den ene lyckats
komma över litet mer vatten än den andre. Och i detta myller gick en man fram och tillbaka
och fyllde vattentunnorna, vilket han naturligtvis hade tid till senare, men han ville inte gå
miste om nöjet att vid passerandet fram och tillbaka klappa de nakna kvinnorna på stjärten.
För varje gång fick han ett högljutt morrande till svar, vilket emellertid endast tycktes göra
honom ännu mera upprymd.
I karantänen i karagandalägret bodde vi i en jordhydda. Det är en barack av lera, vars tak når
nästan ned till marken och vars boningsrum befinner sig under jordytan. En sådan jordhydda
är som en källare. Under vintern ser man av den blott en stor snöhög, och när det snöat under
natten, måste man på morgonen gräva sig väg genom snön. I denna semljanka (jordhydda)
fanns ett enda stort rum med en söndersprucken ugn av lera, grovt hopslagna bräder att ligga
på och på lergolvet många föregående transporters smuts och lämningar.
I ett litet förrum låg en hög stora stenkolsklumpar och bredvid en yxa, men ingenstans den
minsta lilla träbit. Hur skulle man då kunna göra upp eld? Jag gick uppför trappan och begav
mig ut för att söka efter ved. Här i karantänen kunde vi för första gången röra oss ”fritt”, var
inte längre instängda i en cell, och varje steg var inte bevakat. Omkring karantänen sträckte
sig ett taggtrådsnät och i hörnen på detta reste sig vakttorn. Men man kunde obehindrat röra
sig mellan de olika barackerna och jordhyddorna. Framför ett skjul såg jag några lådor, där
hade jag ju veden jag sökte. Jag tog med mig en av lådorna till hyddan och satte omedelbart i
*