Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

17
Konsuln förklarade, att det kommit ett telegram till mig från Paris med innehåll, att Frankrikes
regering var beredd att giva mig ett ”Sauf Conduit” för resa till Paris och ett uppehåll där
på tre månader. ”Får jag be er om er hjälp för att erhålla ett utresevisum av ryssarna?” frågade
jag med tvekan. Konsuln svarade mig: ”Ni är inte fransk medborgare, och med ryssarna vill vi
inte ha något att göra.” Jag stammade något om min belägenhet, min häktade man och faran
för att jag själv skulle bli häktad. Han ryckte blott på axlarna och tog avsked av mig med
fulländad hövlighet.
Jag kom från konsulatet utan att bli häktad och gick efter några dagar med mitt ”Sauf
Conduit” till passutlämningen för att anhålla om ett utresevisum. Där gjorde man stora ögon
över att jag i egenskap av tyska var i besittning av ett franskt pass. Man tog emot min
anhållan om utresa och jag erhöll ett uppehållstillstånd på – säger och skriver – tolv dagar.
Som tyska hade jag rätt till blott fem dagar. De närmaste dagarna och nätterna kastades jag
mellan ångest och hopp. Skulle man nu omedelbart häkta mig? Kanske jag verkligen fick ett
utresevisum?
Efter några veckor fanns inte längre något tvivel om att ryssarna vägrade mig utresa. – För
NKVD måste denna ansökan om pass utgöra ytterligare en anledning att häkta mig.
III. I rannsakningsfängelse
DET BLEV VÅR, jag hade redan upphört att vänta; kofferten, som skulle följa mig till
Sibirien, hade redan många gånger blivit uppackad. Alltmer av innehållet i den vandrade ut på
fria marknaden. Vid alla fängelseluckor fick jag under sökandet efter H. N. samma upplysning:
”Han är inte här!”
Skulle man ha glömt mig? – Ingalunda. Häktningsordern hade väl NKVD förlagt, ty när jag
fick den i händerna och läste den, visade det sig, att den hade utställts redan den 15 oktober
1937 – men den överlämnades först den 19 juli 1938. Michailina hade haft rätt, man vänjer
sig vid att bli häktad. De bägge inträdande NKVD-tjänstemännen med sitt ”Oruschije jestj?”
(Har ni vapen?) och husundersökningen förskräckte mig inte längre.
När jag i morgongryningen i en fordbil med kofferten framför mig mellan två NKVDtjänstemän
for genom Moskvas gator i riktning mot Lubjanka, var ett belyst normalur och
konstaterandet att nu dröjer det länge, tills du får se det här igen, mitt sista intryck av den
frihet, som jag nu för sju år skulle förlora. Därpå körde vi in på Lubjankas gård; man förde
mig genom en port till en liten cell med ett litet bord och en pall. Strax därpå lämnade man
mig ett långt frågeformulär jämte bläck och penna. Mottagningsformaliteterna begynte. Sedan
formuläret hade ifyllts, förde mig en soldat till en s. k. ”sobatschnik” (hundkoja). Det är en
smal cell utan fönster med en bänk. När man sitter på bänken, berör knäna nästan dörren.
”Spionen”, ett litet titthål i dörren, öppnades varannan minut, och man såg ögat på en soldat.
Cellen var upplyst. Då och då inkopplade man någonstans en ventilator, det brusade och
genom ett hål över dörren strömmade kall, märkvärdigt luktande luft in i cellen. Efter en kort
stund hade jag somnat djupt och vaknade först, när man öppnade celldörren och jag ramlade
framlänges ut.
En soldat förde mig åter genom korridorer. Alla var belagda med stenplattor och stegen
klapprade som i en badhall. I ett rum stod en kvinna med vitt förkläde. Hennes ansiktsuttryck
var en blandning av en sjuksköterskas och en marketenterskas. Mörkt, stripigt hår som taglet i
en madrass betäckte pannan och en hektisk rodnad låg över kindknotorna. Här upplevde jag
min första kroppsvisitation. Man blev behandlad fullkomligt som en prostituerad.
Om man också aldrig så många månader i förväg gjort sig förtrogen med den tanken, att man
kommer att bli inspärrad, vet man först, vad det verkligen betyder, när man sitter bakom en