Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

115
När kläderna burits ut, började den fruktade proceduren, sökandet efter löss i håren. Detta
uppdrag innehades av två bibelforskare. Den ena hette Emmi. Hon bad en kvinna med ett sött
leende ta plats och sedan undersökte hon ivrigt hårbottnen, och ve den, hos vilken hon fann
spår av löss, i synnerhet av färska bett! Utan förskoning måste håret av. – Jag hade tillfälle att
i flera års tid iaktta Emmi i utövandet av sitt ämbete. Hårklippning hade blivit hennes liv. Ju
innerligare en kvinna tiggde och bad, ju vackrare och yppigare hennes hår var, med desto
mera djävulsk iver tryckte Emmi, Jehovas vittne, sin hårklippningsmaskin mot hennes huvudsvål
och förvandlade den lockiga skönheten till en motbjudande flintskalle. – Förvånansvärt
nog fann hon ingen anledning att klippa av mitt hår.
Lika ingående och omsorgsfullt sökte en annan fånge efter flatlöss:
I duschen var det varmt vatten, man fick handduk och ett stycke krigstvål. Också här härskade
en gällt kommenderande fånge, som varken i sätt eller tonfall skilde sig från en vakterska. –
Nakna och ängsliga, med eller utan hår, satt kvinnorna på en bänk i det stora badrummet och
väntade frysande på nästa procedur.
SS-läkaren, doktor Sonntag, 1,90 lång, infann sig till undersökningen av de nyanlända i höga
kragstövlar och med ridpiska i handen. ”Uppställning!” Femtio nakna kvinnor stod i en lång
kö. Många försökte blygt dölja sig med handduken. De prostituerade fnittrade. En och en steg
vi fram till SS-läkaren. Denne kommenderade: ”Öppna munnen!” och lyste med en ficklampa
i svalget. Sedan: ”Varför är ni här?” – När min tu; kom, svarade jag: ”Politisk!” – ”Ha, ha, ha,
den verkliga barrikadkämpen! Marsch!” Och han vippade till med ridpiskan åt min vad ...
Läkarundersökningen var klar, och fångutrustningen utlämnades. Skjorta av grov nättelduk,
byxor med löjligt långa ben, en randig klänning, blåa förkläden och en vit schalett, Så
utstyrda, marscherade vi femtio kvinnor barfota, ledsagade av kommandoorden: ”Rättning i
leden!” ”Händerna vid sidorna!” över lägergatan till block 16, nykomlingsbaracken.
Blocken vände gavlarna åt lägergatan. På detta sätt kom mellanrummen mellan barackerna att
bilda ett slags bigator. Ingångarna till två baracker låg mittemot varandra. Mellan blocken 16
och 14 avspärrades bigatan av ett galler från lägergatan. Härskarinnorna över de 500
kvinnorna i dessa båda baracker var en blockäldste och två rumsäldste i varje barack. Detta
var fångarnas eget befäl. Chef för varje barack var en SS-vakterska, den s. k. blockledarinnan.
Men jag var nykomling och hade inte en aning om denna lägerhierarki. Jag stod jämte de
femtio andra nykomlingarna utanför baracken och gned fotsulan på det ena benet mot vaden
på det andra för att stryka av de små spetsiga stenar, som hade fastnat i den ömtåliga huden. I
barackdörren visade sig blockäldsten, Minna Rupp. På rå, schwabisk dialekt ropade hon upp
namnen på oss, och vi trädde två och två in i korridoren i block 16. Varje nykomling erhöll ett
fat, en tallrik och en mugg av aluminium, kniv, gaffel och sked, dessutom ett tandglas, och
sedan en tvätt- och en diskhandduk. Men detta var inte allt! Jag får inte glömma skoputsningsgarnityret.
Vi gick visserligen för tillfället barfota, men ordning framför allt. Med allt detta i
händerna steg vi barfota in i dagrummet. Där satt vid tio vitskurade bord idel randiga varelser,
dels med hår och dels utan, och stickade fältgrå strumpor. En svagt unken lukt av skurat och
inte riktigt torrt trä fyllde rummet. Vid vårt inträde hade det blivit tyst, men när man väl
granskat oss, började den surrande underhållningen på nytt. Då röt tätt intill oss blockäldsten
med en röst, som hade räckt till för en kaserngård: ”Tyst där!” Och ögonblickligen inträdde
djup tystnad. En rumsäldste anvisade två nykomlingar åt gången ett smalt kasernskåp, där vi
efter bestämda föreskrifter skulle ställa servisen och besticket och hänga handdukarna.
Kökshandduken till exempel måste hopvikt i form av en herrhalsduk pryda skåpsdörren. När
jag efter denna första lektion i ordning slutligen satt på en nyskurad trästol bakom den blanka
bordsskivan var jag fullt på det klara med vad det preussiska ordningsdjuret var i stånd till.
Men jag kände ännu endast början.