Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

112
Det var väl tredje dagen efter min ankomst till Berlin, som gestapomannen Krohne hämtade
mig till de vanliga mottagningsformaliteterna med foto, fingeravtryck och så vidare. Han satt
ensam på sin expedition, när han frågade mig: ”Har ni anhöriga i Berlin?” – ”Ja, min yngre
syster, men jag vet inte hennes adress.” Krohne slog upp telefonkatalogen och fann namn och
nummer. Utan ytterligare frågor telefonerade han: ”Är fru X. hemma? – Vänta ett ögonblick,
någon vill tala med er!” Och han räckte mig luren. – Denne Krohne ordnade det också så att
min syster och jag väl i en och en halv timmes tid kunde tala med varandra i korridoren i
”Alex”. Han bevakade oss visserligen hela tiden, men den tillåtna besökstiden uppgick endast
till tjugu minuter och man måste då dessutom sitta i ett rum, som var till trängsel fyllt av folk.
– En gång fick jag häftig tandvärk. Vid polisfängelset fanns ingen tandläkare och jag måste
därför föras till polisens tandklinik. Krohne transporterade mig emellertid inte i fångtransportbil,
som vid mina vanliga resor till Prinz Albrechtstrasse, utan med tunnelbanan. Jag gick väl
som i en dimma och såg på människorna med besynnerliga blickar.
De olika förhörsledare, som skulle överbevisa mig, var visserligen av ett annat slag än
Krohne, men gestapometoden, åtminstone i mitt fall, skilde sig principiellt från NKVDförhören.
Där var allt inriktat på att konstruera fällande bevis utan domstolsförfarande, hos
Gestapo däremot prövade man, om anklagelsematerialet var tillräckligt för ett
domstolsförfarande, och om inte, så nöjde man sig med ”misstanken” och utfärdade ett
”skyddshäktesbevis”. Detta erhöll jag i juli 1940 efter fyra månaders rannsakningshäkte, och
det lydde: ”Margareta Bubers tidigare liv ger anledning till den misstanken, att hon efter sin
återkomst från Ryssland kommer att vara verksam för det kommunistiska, illegala partiet.
Överföring till ett koncentrationsläger anbefalles ...”
Därefter förlades jag till cell 4, där 100 kvinnor väntade på sin transport till koncentrationsläger.
Det var politiska fångar med fem och sex års tukthus bakom sig, många judiska
kvinnor, bibelforskare, ”rasskänderskor”, ”polacktjejer” eller ”sängpolitiska”, som man också
kallade dem, sedan asociala, dels prostituerade, dels arbetsvägrare, och förbrytare, som efter
tilländalupen strafftid i de flesta fall i och för säkerhetsförvaring kom i koncentrationsläger.
Gemenskapscellen var full av rykten om förhållandena i ”KZ”. Ängsliga berättade kvinnorna
om prygel, om polishundar, om timslång uppställning för avlämning. Men särskild skräck
injagade i alla ryktet, att vid ankomsten till Ravensbrück kvinnor med löss omedelbart fick
sitt hår avklippt. Där satt nu de inspärrade i cell 4 på huk och kammade varandra i timmar.
Sakkunniga sökte genom håret gång på gång. Då emellertid i denna cell mängder av till
koncentrationsläger dömda strömmade samman från alla håll och kanter i Tyskland, kom med
dem för varje dag nya löss, och många kvinnor skulle trots sina bemödanden förlora sitt hår i
Ravensbrück.
När jag fått mitt skyddshäktesbevis, höll mina krafter på att överge mig. – Åter koncentrationsläger!
Nyss hade jag undgått en säker död i Sibirien, och nu skulle jag komma till ett nytt
helvete! Det är alltid mycket enklare att gå mot ett obekant öde, men jag visste alltför väl vad
koncentrationsläger betydde. Alla omkring mig talade om ”tre månaders omskolning”, men
jag hade inte ett spår av förhoppning om att snart bli fri. Och trots detta fortsatte jag att leva.
Till koncentrationsläger dömdes man i Tyskland utan angiven tidsfrist. Interneringen kunde
räcka två, fem, tio år eller längre, och för de politiska – därpå tvivlade jag inte ett ögonblick –
skulle den räcka så länge som regimen varade.
Varje lördag avgick en transport, omfattande ungefär 50 kvinnor, till lägret. I den salartade
cell 4 var toaletten dold av en väggskärm. På fredagen uppropades namnen på dem som skulle
hålla sig beredda för transport nästa morgon. Första lördagen skulle också en judisk kvinnlig
läkare, Jakoby, följa med. Hon kom från ett tukthus. Under natten mellan fredag och lördag
hängde hon sig i toalettens vattenbehållare. Men en kvinna upptäckte den livströtta, och man