Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

125
bar en för kort klänning eller en som satt som sydd på kroppen eller om förklädet var för hårt
knutet. Kvinnorna upphörde ju inte plötsligt i koncentrationslägret att vara fåfänga. Många
var unga och ville till och med i de randiga lumporna se vackra ut. Hur många anmälningar
ådrog sig inte de asociala endast på grund av insydda eller uppfållade klänningar. Sådana
ändringar gjorde de i hemlighet med från skrädderiet stulen tråd för att vara ”eleganta”. En
mycket svår förseelse var avslitna eller felaktigt påsydda fångnummer och vinklar. Detta är
endast en kort uppräkning av några av de föreskrifter, som hade flutit ur det sadistisktpreussiska
SS-befälets hjärnor i kvinnokoncentrationslägret Ravensbrück.
En sådan söndag gick jag bland de tusentals kvinnorna ensam på lägergatan och längtade efter
en människa att prata med. Jag sökte särskilt efter kvinnor med röda vinklar; på ansiktsuttryck
och hållning kände man genast igen de ”gamla” politiska. Då hörde jag några steg bakom mig
någon yttra på ryska: ”Govaritje porussky?” (Talar ni ryska?). Hösten 1940 fanns det ännu
ingen rysk fånge i Ravensbrück. Jag såg mig förvånad om. En liten undersätsig kvinna med
stickande blick hade riktat denna fråga till mig, innan hon ännu kommit upp i jämbredd med
mig, alltså så att säga bakom min rygg. Jag svarade på ryska, och då gick hon utan vidare över
till ett samtal på tyska. Hon meddelade mig naturligtvis, att hon hade hört, att jag hade bott i
Moskva och att hon också hade bekanta där. Sedan frågade hon, var jag hade bott. När hon
hade fått den önskade upplysningen, genmälde hon: ”Då känner du säkerligen också kamrat
Tschernin?” Jag svarade jakande, och genast kom nästa fråga: ”I vilket rum i hotell Lux
bodde han?” Då var det naturligtvis slut på min sorglöshet – kommunisterna ville alltså
förhöra mig på nytt. Jag svarade: ”Om jag minns rätt, bodde Tschernin i rum nummer så och
så, men där häktades han sommaren 1937 av NKVD, och hans fru och de båda barnen blev
vräkta från Lux.” Hon teg. Jag fortfor: ”Intresserar du dig också för vart kamraterna Pjatnitski,
Våletzki, Krajewski och Lenski i Komintern tagit vägen?
De gick samma väg som Tschernin.” Utan att yttra ett enda ord vidare marscherade hon med
bakåtkastat huvud från mig. – Senare fick jag veta, att hon hette Palecxxova och spelade en
ledande roll bland de tjeckiska kommunisterna. – Palečkova kommer att bli nämnd flera
gånger i min skildring av Ravensbrück.
Jag återvände till block 2 för att utdela eftermiddagsteet. Där satt alla mina fångar samlade,
ungefär femton kvinnor vid varje bord. Somliga sjöng sina gatflicksvisor, andra en repertoar,
som i fråga om förljugen sentimentalitet inte kunde överbjudas. De längtade efter sin ”lilla
mamma långt borta” eller sjöng om den älskade, som klättrade uppför den branta klippväggen
för att plocka en edelweiss men störtade i djupet. När den älskade flickan fann honom, bröt
hon ut i en hjärtslitande jämmer: ”Min edelweiss så röd som blod, den höll han i sin hand ...”
Vid mitt bord satt Else Krug. Hon vände sig med orden: ”Nu ska vi ha en liten lektion i
naturkunnighet” till de omkringsittande. Och sedan berättade hon om sitt liv som sadistisk
prostituerad. Dittills hade jag ansett mig – då jag läst en hel del litteratur, dels rent medicinsk,
dels pseudovetenskaplig, på detta område – för att vara initierad i ämnet. Men Else Krugs
skildringar kom håret att resa sig på mitt huvud. I motsats till andra asociala talade hon torrt
och sakligt om de mest perversa ohyggligheter. I hela hennes sätt låg en viss yrkesstolthet.
Aldrig hörde man henne säga: ”När jag kommer ut, ska jag föra ett annat liv” eller något
liknande utan hon fastställde nyktert: ”Efter ett par års ‘KZ’ kommer det inte att bli så lätt för
mig längre att på en enda natt tjäna 300 mark, då måste jag försöka finna en egen ton i mitt
sätt att klä mig och i mitt uppträdande för att ha framgång ...”
Else Krug var den enda arbetsanvisningsfången bland de asociala i block 2. Hon förde befälet
över källarkolonnen, som endast bestod av asociala. Källaren var den mest eftersökta
arbetsplatsen. Där fanns det potatis, kålrötter och kålhuvuden. Källaren låg i köksbaracken,
där konserver och andra härligheter var lagrade i särskilda rum. Vilka möjligheter att stjäla!