Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

66
halvt år häktades en natt under vintern 1938 samtliga förvisade och fördes på slädar till
närmaste NKVD-station.
Alexandra skildrade skrattande sitt första förhör: ”Jag hade svept in mig i allt vad jag ägde.
Utanpå kappan hade jag en schal och omkring huvudet två schaletter. Jag såg ut som en kula
på hjul och på fötterna hade jag tjocka filtstövlar. Sådan kom jag in till rannsakningsdomaren.
Jag fick sätta mig på en vridstol, som var mycket för hög. Jag balanserade som på ett slags
tron och svettades förfärligt av ångest och hetta. Då läste han upp anklagelsen för mig: ‘Ni har
tillsammans med platsens förvisade ... förberett ett väpnat uppror.’ Jag kunde inte förstå, vad
han syftade på och frågade: ‘Med vilka vapen, herr rannsakningsdomare?’ Och då måste till
och med han själv skratta, sannolikt vid föreställningen hur det skulle se ut när ett sådant klot
som jag svängde en revolver.”
Men det slutade inte så humoristiskt för Alexandra. Hon dömdes till åtta års KZ och kom till
Burma. Hon led förfärligt av hunger. En dag, när vi arbetade i fårstallet, blev Alexandra kvar,
under det vi följde efter oxvagnen för att lasta av den. När vi återvände, kom jag lagom för att
hinna lossa Alexandra ur repet. Hon hade försökt hänga sig i en bjälke.
Jag har redan talat om, att jag fick 25 rubel i avlöning. – I denna räjong fanns det ett litet åsneföl.
Plötsligt en dag började det gnägga, så att det hördes över hela platsen. Då ropade alla
glädjestrålande: ”Larjok kommer!” Det var lägerbutiken, lastad på en kärra och förspänd med
åsnan, som var mor till vårt åsneföl. Åsnefölet och fångarna hälsade ”larjok” lika entusiastiskt.
Egentligen fick vi inte köpa någonting, men det var omöjligt att låta bli. Denna butik
kom speciellt för traktorskötarnas och maskinskötarnas skull ut på åkrarna. – Jag köpte i
översvallande glädje genast ett kilo karameller och en hel kaka svartbröd. Sedan stod vi, helt
och hållet inpyrda av damm från brzelosespillningen, och sög på karameller och åt bröd och
glömde vår djupa förtvivlan. Efter en stund visade Alexandra mig sin tunga full med
karamellsaft och skrattade åter som förr.
Ytterligare ett par ord om den fria förvisningen. Till fri förvisning dömde man människor, om
vilkas oskuld till och med rannsakningsdomaren var fast övertygad. Dessa människor
behövde man till Sibiriens kolonisering, liksom ju också i grund och botten strafformen
koncentrationsläger utom som säkerhetsåtgärd mot opålitliga element, användes för att tjäna
samma ändamål. NKVD är utom statspolis en stor slavhållare, som dirigerar ett ofantligt
människomaterial till Sibiriens olika delar: till skogsarbete i Centralsibirien och Karelen, till
den tunga industrin i Ural, till uppodlingen av stäppen i Kasakstan, till guldutvinning i
Kolyma i Polarområdet, till stadsbyggnader i Fjärran Östern osv.
Det förekom ofta, att förvisade frivilligt anmälde sig hos NKVD och bad att bli häktade,
emedan de annars skulle ha omkommit av hunger. De låg ofta i veckor under bryggor, under
bar himmel, då de ingenstans kunde finna en bostad och ingenstans något arbete. De sålde
sina medförda ägodelar eller om de var i besittning av pengar, levde de på dem, så länge de
räckte. De till KZ dömda hade åtminstone sin usla soppa, sin dagliga brödranson och en plats
i en aldrig så eländig hydda.
Vi hade arbetat på ett ”tog”, solen hade gått ned, och det blev kallt. En förbryterska tog en
tom spannmålssäck och hängde den över axlarna. Detta såg en beriden post. Han ropade:
”Lägg genast säcken tillbaka igen!” – ”Nej, jag tycker det är för kallt, när vi börjar marschera,
lägger jag den tillbaka!” svarade honom fången. ”Jag skall ge dig för att du inte vill lyda!”
Soldaten red fram till henne och slog henne med nagajkan över skuldran. Kvinnan gav till ett
fruktansvärt skrik, och när vi hade ryckt in, anmälde hon genast saken för natschalniken.
Några dagar senare överfördes soldaten till en annan sektion.