Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

192
lyckades hålla sig undan. Faran var därmed inte över, ty SS skulle nog inte underlåta att
anställa jakt på alla gömda NN-fångar.
En söndag i slutet av januari – jag låg då i sjukavdelningens dödsrum – bräcktes fönstret, som
vette mot lägergatan, upp utifrån. Anička och Lille lutade sig in och meddelade mig mycket
upprörda, att en generalavlämning genast skulle äga rum, och att vi ovillkorligen måste
gömma Couri och Danielle, ty säkerligen var man nu på jakt efter NN-fångar. Jag föreslog, att
vi genast skulle smuggla in den lilla tunna Couri på sjukavdelningen, så kunde hon gömma
sig under mitt täcke. Det lyckades att få in Couri, hon klättrade upp i min säng, som var en
översäng, kravlade sig under täcket och gjorde sig så smal hon kunde. För tillfället fick hon
titta ut med huvudet men i farans ögonblick måste hon försvinna helt och hållet. – En lycka
var, att det i dödsrummet blott stod två sängar. Under mig låg en dödssjuk kvinna, vars
intresse för omgivningen redan slocknat. – Couri viskade till mig, att Danielle hade krupit upp
i takstolen i en barack i den så kallade fjärde våningen för att stanna där, så länge
generalavlämningen varade.
Vi var vid gott mod, hörde sirenen tuta därute och fångarna ställa upp sig och de blockäldstes
välkända hojtande. – Vid en generaluppställning fick inga, inte ens de som hade
inomhustjänst, stanna i barackerna, och sjukavdelningen och sjukblocket visiterades noga.
Men under ett sängtäcke skulle man nog inte titta. Vi hade därför ingen orsak att vara oroliga.
– Åtminstone en timme hade gått. Couri blev varmare och varmare. Vi hörde på lägergatan
ljudet av bilar, som kom och gick, men vi lyssnade inte längre med så spänd uppmärksamhet.
– Plötsligt närmade sig steg av knarrande stövlar dödsrummet, som låg i slutet på korridoren.
Jag stötte Couri under täcket och lade mig till hälften över henne.
Dörren öppnades, och tre uniformerade män trädde in: SS-läkarna Treite, Trommel och
Winkelmann. Deras huvuden var i jämnhöjd med mitt sängtäcke. Man frågade: ”Hur många
sjuka finns i detta rum?” – Jag svarade med febrigt ansikte och osäker stämma: ”Två.” – ”Vad
har ni för sjukdom?” kom nästa fråga. ”Blodförgiftning”, pressade jag fram och förlorade
nästan jämvikten, ty jag stödde mig krampaktigt på ena handen för att ligga så högt som
möjligt och dölja Couri. De tre männen såg på kvinnan som låg i sängen under mig, gjorde
helt om och lämnade dödsrummet. – Jag befriade den efter andan kippande Couri, och vi var
stormförtjusta över vår räddning.
Sedan tjöt sirenen, generalavlämningen var slut och vi rådslog om hur Couri bäst skulle kunna
lämna sjukavdelningen utan att bli upptäckt, när fönstret åter öppnades utifrån. Denna gång
stod Danielle där likblek och ropade alldeles ifrån sig: ”Couri, de gasar din mor!” Germaine
hoppade ned från sängen, och i sin smärta utstötte hon ljud, som liknade ett sårat djurs, och
snyftade: ”Hur kunde jag tänka bara på mig själv och glömma mor.” – Couri hade knappast
kraft nog att ta sig ut genom fönstret.
Kort efteråt kom Lille och meddelade mig, att Aničkas väninna, Milena Fischerova, som hade
legat i blocket för de lungsjuka, jämte många andra lungsjuka under generalavlämningen
ryckts ur sängen och kastats på en lastbil i bara skjortan. Ännu vid liv hade de staplats som lik
på varandra och körts till gaskammaren. – Anička var nedbruten och vi alla vid randen av
förtvivlan.
*
Under det sista halvåret i lägret ökades intensiteten i de politiska fångarnas eller rättare lägrets
kommunistiska fångars diskussioner, och deras aktivitet steg. Egendomlig var de tyska
kommunisternas ställning i Ravensbrück. Den stora mängden av opolitiska fångar av alla
nationaliteter likställde allt tyskt i lägret med SS. Man hatade den tyska fången lika mycket
som SS. Det stora flertalet kommunister av olika nationaliteter intog likaledes en avvisande