Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

167
jakt efter politiskt propagandamaterial, han genomsnokade skåp och halmmadrasser, man
viskade om att han sökte efter en hemlig radiomottagare.
Vintern 1942/43 lyckades två polskor fly från Ravensbrück. Båda hade under natten arbetat i
köket och vid halv-fyra-tiden på morgonen lastat mathämtare på en lastbil, som körde till
någon arbetsplats utanför lägret. Sannolikt hade chauffören varit invigd i flyktplanen.
Kvinnorna klättrade upp på bilen och passerade osedda lägerporten, dolda bakom
mathämtarna.
– Under vägen hoppade de av bilen och hann med morgontåget till Berlin. När deras frånvaro
vid uppställningen upptäcktes, var de redan långt borta.
– Den ena av dem häktades åter efter över ett år och fördes tillbaka till lägret. Den andra
skulle enligt vad man berättade ha skjutits vid ett försök att komma över gränsen.
Vid de allt talrikare förekommande kommenderingarna utom lägret och de många fångkolonnerna,
som arbetade på de mecklenburgska godsen, flydde hösten och vintern 1942 elva
eller tolv fångar, och det lyckades inte SS att gripa dem. Med särskild tillfredsställelse ställde
jag deras kort i kortregistret under rubriken ”Rymmare”. Men för sådana missförhållanden
måste man söka en syndabock och vem skulle det vara om inte övervakterskan Langefeld som
utsåg olämpliga vakterskor i kolonnerna...
Langefeld utnyttjade varje tillfälle till samtal med gamla politiska fångar. Hon förde långa
samtal med österrikiskan Rosa Jochmann, tyskan Maria Fischer och polskan Helena Korewa.
Vid tillsättandet av nya blockäldste följde Langefeld de förslag, som de politiska fångarna gav
henne. Naturligtvis var allt detta inte obekant för Ramdors spioner.
Två politiska fångar, Anni Rudroff, som tjänstgjorde som blockäldste, och Emmi Ambrosova
från fångkantinen, blev rapporterade av ”Hauptsturmführer” Dittmann. Den ena därför att hon
inte i rätt tid hade ställt om nya fångnummer för en transport fångar, som avgick till en
ammunitionsfabrik, den andra därför att hon hade värmt te på en liten spis i kantinen.
– Efter en rapport från Dittmann fick man ovillkorligen straffblock. Jag talade allvarligt med
övervakterskan och bevisade de båda anklagades fullständiga oskuld för henne och bad henne,
att hon skulle vidta mått och steg för att annullera rapporterna. Langefeld vågade emellertid
inte detta, och rapporterna gick vidare till kommendanten. Efter några veckors tid blev bägge
dömda till ett halvt års straffblock. Men trots detta gav jag inte tappt utan försökte förmå
Langefeld till ett personligt ingripande hos kommendanten. I sin obeslutsamhet lade övervakterskan
de båda straffdelgivningarna i skrivbordslådan och skickade Anni Rudroff och
Emmi Ambrošova tillbaka till bostadsbaracken i stället för till straffblocket. Var och varannan
dag erinrade jag Langefeld om det utlovade besöket hos lägerkommendanten, men hon
uppsköt det vecka efter vecka.
Det var tidigt på våren 1943. På en blankett hade man befallt att tio polskor från politiska
avdelningen med fångnummer omkring 7000 och 11000 skulle hämtas. Jag visste, att de var
dödsdömda. De skickades efter av en lägerordonnans i blocket. Jag satt vid skrivmaskinen och
såg med spänning genom fönstret mot det ställe mellan fängelset och block 1, där de måste
dyka upp på väg från andra lägergatan. – Där kom de, och två av dem gick på kryckor.
Langefeld satt vid skrivbordet vänd från mig. Utan ett ögonblicks betänkande utropade jag:
”Fru övervakterska, man tänker skjuta de ‘opererade’! Där kommer de!” – Hon reste sig upp,
såg ut genom fönstret, tog i samma ögonblick telefonluren och begärde lägerkommendanten.
”Sturmbannführer, föreligger en bekräftelse från Berlin, att domen skall verkställas mot
‘försökskaninerna’?” – Vilket svar hon fick, vet jag inte. Langefeld sade till mig: ”Gå ut och
skicka de bägge opererade tillbaka till blocket.”