Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

105
höger!” Och åter marscherade vi genom Lublin till stationen, där en D-tågsvagn med
påskriften ”Sjuktransport” stod i beredskap åt oss. Röda Kors-damerna på de olika stationerna
hade inte en aning om vad för slags ”sjuka” vi var, och de trakterade oss vänligt med varmt
surr. Vår bevakning bestod av gestapomän, som åkte i en särskild avdelning i andra klass och
sov turvis där. Vi erhöll arméns förplägnad. – Vårt tåg körde förbi sönderbombade orter, och i
Warszawa växlade man vår vagn för att koppla den på ett annat tågsätt. Då stod vi en rätt lång
stund under en övergång. Redan då såg staden mycket förstörd ut. Över bron gick kvinnor
med egendomliga huvudbonader, jag var nära att skratta. Det var min ofrivilliga reaktion för
det nyaste modet, ty jag hade inte sett en hatt på flera år.
På denna färd fördes inga politiska samtal. En man berättade om sin ungdom, hur han
sprungit från sin mor, schutzbündler svärmade för skidturer, alla samtal återspeglade längtan
att få komma hem, man undvek att tala om det som skulle hända i morgon eller övermorgon.
– ”Jag har hört, att vi skall stiga av i Neu-Bentschel och föras till fängelset där”, viskade en av
männen till mig. Och han hade rätt. I Neu-Bentschel kom order: ”Stig upp, alla ska lämna
vagnen!” Vi stod uppställda i led på stationen, då en ny order kom; ”Alla ska stiga på tåget
igen!” Enligt vad som uppgavs, hade man skickat ett meddelande till stationen, att fängelset i
NeuBentschel var överfullt. Vi åkte vidare. Sedan höll tåget i Schwiebus. Åter stod vi på en
plattform. Tåget körde ifrån oss, och vi marscherade tigande genom den mörka lilla staden på
väg mot ett nytt fängelse.
Detta Schwiebus hade ett märkvärdigt fängelse! Framför en byggnad, som i mörkret såg ut
som en bondgård, gjorde vi halt och trädde in i en stor matsal med små träbord, brokiga
gardiner och panelade väggar. Vi var i ”Herberge zur Heimat” i den lilla staden Schwiebus.
Antingen fanns det inget fängelse där, eller var det också överfullt. På detta sätt fick vi fem
lyckliga dagar till skänks, de sista innan de kommande ohyggliga åren i koncentrationslägren.
Värden och värdinnan i värdshuset såg först förvånade på de nya gästerna, som under
bevakning av gestaposoldater trädde in där. Klädda i pälsmössor och rockar sedan före
syndafloden, många i höga filtstövlar, NKVD:s utrustning för vår färd till Europa, stod vi alla
med lika förvånade ansikten i ett riktigt rum, inte i någon cell, inte i något barackrum, ett rum
med gardiner i stället för galler, tavlor på väggarna i stället för en fängelseförordning och en
ung, förläget leende värdinna, som uppmanade oss att taga plats, i stället för en grälande
vakterska. – Gestapomannen gav värden i Värdshuset några anvisningar. Då hörde jag för
första gången, att man titulerade oss ”de hemvändande”. Hur älskvärt och hänsynsfullt
Gestapo i alla fall kunde vara!
Vi hängde våra tillhörigheter på en klädhängare, många vågade inte riktigt sätta sig på
stolarna. Jag öppnade försiktigt köksdörren, i köket stod värdinnan och lagade till kvällsmat åt
oss, riktiga smörgåsar, ingen ”ranson” i ett stycke utan skurna skivor, smakfullt upplagda i
skikt på en stor bricka. Vid köksbordet satt den muntre sachsaren i vår transport, och malde
kaffe på en stor kaffekvarn, och på hans knä gungade värdinnans lilla dotter.
När vi redan varit gäster i ”Herberge zur Heimat” i tre dagar och åter började sjunga våra
visor och levde så sorglöst som blott fångar kan, för vilka varje lycklig stund kan vara den
sista, öppnades plötsligt dörren till matsalen, och en grupp uniformsklädda män trädde in.
”Giv akt! Stå upp!” Det var SS- och gestapobefälet i Schwiebus. Man skärskådade fångsten. –
En av männen vände sig i ett tal till oss: ”... Ni har ju nu fått på er egen kropp erfara
kommunismens välsignelser! Då kan man väl också anse er som botade? ... Ni återvänder till
ett annat Tyskland, det faller av sig självt, att ni måste genomgå en omskolning, innan man
åter gör er delaktiga av äran att medverka till uppbyggnaden av det stortyska riket... Som
avslutning ska vi stående och med höjd arm sjunga ‘Tysklandssången’!” Tveksamt lyfte