Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

195
angränsande lägret för män och införlivades med Industrigården. Dit flyttade vi, och det var
mer än komiskt att trots det synbarligen nära förestående slutet fångarna lidelsefullt slogs om
platser och alla möjliga fördelar i den nya bostaden.
Den 18 april 1945 kom kallelse från ”Oberscharführer” Graf, att Ilse Heckster och jag skulle
infinna oss i skrädderiet. Vi begav oss ovilligt iväg, misslynta över att bli störda i vårt fria,
obundna lägerliv, som redan blivit en naturlig sak för oss. På kontoret mottog oss Graf med
orden: ”Meddela fångarna i skrädderierna, att från och med måndagen den 23 april alla
fabriker åter skall börja arbeta för fullt.” Det sade han i den vanliga kommandotonen, så att vi
båda ett ögonblick teg förbluffade. Sedan genmälde Ilse Heckster skämtsamt: ”Herr Graf, då
måste vi väl trampa maskinerna med fötterna?” Graf rynkade pannan men svarade i alla fall:
”Nej, på måndag har Ravensbrück åter elektrisk ström.” – Då han inlät sig på att svara, hade
vi redan vunnit slaget, och jag frågade vidare: ”Vilket nät blir vi då anslutna till?” – ”Ett
nordligt”, svarade han i säker ton.
Det kliade synbarligen i fingrarna på Ilse Heckster att plocka fram flera intressanta upplysningar.
Hon uppmuntrade Graf och uttryckte sin djupa tillfredsställelse över att vi nu äntligen
åter fick börja arbeta. Graf befann sig i ett så djupt moraliskt depressionstillstånd, att han med
förtjusning lyssnade till hennes deltagande ord. Med förändrad, riktigt förtrolig, nästan
personlig röst vände han sig till oss och sade: ”Egentligen får jag ju inte tala om saken för er,
men jag förlitar mig på er diskretion. Det är nämligen så att den 20 april, på Führerns födelsedag,
det nya tyska hemliga vapnet skall användas för första gången. Och det kommer med ett
slag att förändra läget på alla krigsskådeplatser till Tysklands förmån. Vi kommer inom kort
att vara i Warszawa igen och ha rensat de västra delarna av Tyskland!” Ilse och jag framviskade
med en mun: ”Det var mycket intressant, herr Graf.” Vi avlägsnade oss tillsammans
och när vi var utom synhåll, lade vi pekfingret mot pannan och sade: ”Stackars dåre!”
XXV. Frigiven. På flykt undan ryssarna
DEN 21 APRIL kom vår blockäldste Cilly med en order från expeditionen och ropade upp ett
antal tyska och tjeckiska kvinnor, som genast försedda med sina tillhörigheter skulle komma
”fram”. Jag var bland dem. Ett virrvarr av röster hördes: ”Ni blir frigivna! Ni kommer ut i
friheten!”
Jag hade redan tänkt över alla möjligheter till räddning: flykt undan ryssarna med hjälp av
polskorna, försvinnande i den oreda, som skulle uppstå, när SS hade rymt fältet, men jag hade
aldrig tänkt mig, att jag skulle bli frigiven. Fullständigt förlamad av detta lyckliga budskap
satt jag på huk mellan Anička och Inka i kojen och skakade på huvudet, och efter otaliga
omfamningar och glädjeutbrott över denna underbara räddning – Anička och Inka hade varit
mycket ängsligare för hur det skulle gå för mig, när lägret skulle upplösas, än jag dittills anat
– började båda packa min ryggsäck och klä på mig. – Då kom Lotte springande från det gamla
lägret för att andlös av glädje meddela, att också hon var bland dem som skulle bli frigivna.
Lotte efter nio år, jag efter sju.
På lägergatan stod en spaljé av vinkande kvinnor, och i täten vid expeditionsbaracken väntade
ungefär 60 tyska och tjeckiska fångar, alla gamla ravensbrückare, som i de flesta fall varit
fångar i fem år eller däröver.
Vi stod och utbytte ideliga hälsningar med de kvarvarande. Men vart hade Lotte tagit vägen?
Jag bad orolig en bekant gå till hennes block och höra efter. Hon kom tillbaka och berättade,
att Lotte, just som hon sprungit tillbaka från Industrigården till sin barack för att packa sina
saker, blivit gripen av en vakterska i kragen och trots enträgna bedyranden, att hon skulle
frigivas, blivit tvungen att under hot om prygel och rapport ställa upp sig i en sandskyfflingskolonn,
marschera med ut och sålunda kom för sent för att bli frigiven tillsammans med oss.