Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

146
lägergatan. Alla måste genast gå in i barackerna och dörrarna stängdes. Fångar som arbetade i
köket och sjukavdelningen, bland dem fanns det också åtskilliga polskor, såg nu, hur man
förde de tio kvinnorna i långa klänningar utan skärp liknande botgörardräkter barfota från
fängelset över lägerplatsen. De märkte hur kvinnorna glatt vände sig om och såg mot
avdelningen, och under det de gick ut genom lägerporten, vinkade de till avsked med handen
till väninnorna, som de visste befann sig bakom sjukhusets fönster.
Sirenen ljöd till kvällsuppställningen. Det var vid sextiden. De tusentals kvinnorna stod
rättade och tysta. Aftonstillhet låg över lägergatan. Då smattrade plötsligt på andra sidan
lägermuren en infanterisalva och strax efteråt hörde man efter varandra tio revolverskott. – Vi
visste alla vad som hade skett, ingen vågade röra sig. – Mitt emot oss stod ett block polskor.
Jag såg hundratals läppar röra sig i bön. Och på andra sidan lägermuren höjde sig tallarna som
alla andra dagar, och på Kommendanturens takås satt skaror av kråkor som alla andra dagar...
Efter denna uppställning hade många kvinnor ett annat ansikte. För första gången hade mord
begåtts på medfångar i allas närvaro. Vi anade redan de fruktansvärda händelser, som skulle
inträffa.
Exekutionen av de dödsdömda skedde under den första tiden regelbundet samtidigt med
kvällsuppställningen. Medan vi stod där uppfattade det överansträngda hörselsinnet, de till
bristningsgränsen spända nerverna skrik på andra sidan lägermuren, innan skotten föll, och
den plågade fantasien utmålade för sig de skräckscener, som föregick verkställandet av
dödsdomen.
Wicklein, lägerkommendant Kögels adjutant, utförde med ett SS-kommando exekutionerna.
Av bibelforskarna erfor jag, att detta avrättningskommando kom utifrån och, innan morden
begicks, förplägades i SS-kantinen med en riklig måltid och sprit.
Många av kvinnorna i warszawatransporten hade aldrig hört ett ord om att de blivit dömda till
döden. Nu väntade alla polskor med fångnumren omkring 7000 att bli avrättade, många av
dem i över tre år. – Efter transporten från Warszawa kom en annan från Lublin. Också dessa
kvinnor väntade samma öde.
Vintern 1941-42 dök en ”läkarkommission” upp i Ravensbrück. Redan dessförinnan hade
man upprättat särskilda listor över såväl alla svårt sjuka på sjukhuset som undermåliga,
krymplingar och vanföra i barackerna. Man uppgav, att dessa fångar skulle överflyttas
antingen till ett läger för lätt arbete eller till ett sanatorium. – De med ledning av listorna
uppropade fångarna måste, såvida de inte låg till sängs, defilera förbi ”läkarkommissionen”,
som hade sitt högkvarter i lägrets badrum. Sedan avreste läkarkommissionen men återvände
efter en kort tid. Denna gång kallades alla kvinnorna i judeblocket till badet. ”Läkarna”
frågade i många fall inte efter hälsotillståndet utan efter den politiska inställningen.
Den första sjuktransporten lämnade Ravensbrück i början av år 1942. Man lät kvinnorna stiga
upp i lastbilar och lade de svårt sjuka i halmen som täckte flaken. – När Milena berättade för
mig på kvällen om detta sätt att transportera svårt sjuka, fann jag mina värsta farhågor
beträffande det verkliga syftet med denna förflyttning fullständigt besannade. Och redan nästa
dag undanröjdes alla tvivel. En lastbil stannade framför klädförrådet. I den låg de föregående
dag avresta fångarnas kläder med fångnummer och vinklar, deras underkläder, de små påsarna
med toalettartiklar, en krycka, en protes. Sjuktransporten hade alltså slutat med döden för de
medföljande fångarna. Underrättelsen om de sjukas ohyggliga öde spred sig över hela lägret.
De som stod upptagna på listorna och vilkas dagar redan var räknade, ville emellertid inte tro
att det var sant, att en sådan ohygglighet kunnat ske, de hittade på ett otal förklaringar, varför
fångarnas tillhörigheter kommit tillbaka. Men denna första transport följdes av andra, regelbundet
återvände de mördades tillhörigheter. Efter de så kallade sjuka gick hundratals judiska