Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

136
hos kommendanten, skyddshäktesföreståndaren och det övriga lägerbefälet, de styrde och
ställde i SS-trädgården, de skötte SS’ blodhundar, dess svin, höns och angorakaniner.
I fråga om plikttrohet, arbetsamhet, absolut ärlighet och strängaste åtlydnad av alla SS’
befallningar kunde lägerbefälet inte tänka sig mera idealiska slavar. Det gick så långt, att de
fick särskilda passersedlar, med vilka de utan bevakning gick genom lägerporten på väg till
och från arbetet, ty en bibelforskerska skulle aldrig kunna tänkas fly ur koncentrationslägret.
Jehovas vittnen var i viss mening frivilliga fångar. För dem var det nog att anmäla sig hos
övervakterskan och underteckna bibelforskarförklaringen för att redan samma dag bli
frigivna. Innehållet i denna förklaring lydde ungefär så: Jag förklarar härmed, att jag från
denna dag icke längre är Jehovas vittne och i fortsättningen, varken i tal eller skrift skall vara
verksam för det Internationella förbundet för bibelforskare ...
Till 1942 förekom det blott i enstaka fall, att en bibelforskerska skrev under. Senare, när de
brutala förföljelserna började, inträffade det oftare. Jag frågade en bibelforskerska: ”Jag kan
inte förstå, varför ni inte skriver under, vad är det som hindrar, att ni framhärdar i er tro och
agiterar i hemlighet? Därigenom skulle ni ju tjäna er rörelse mycket mer än genom att gå
under i koncentrationsläger.” – ”Nej”, var svaret, ”det kan vi inte, det strider mot vårt
samvete. Att ge SS denna underskrift vore detsamma som att ingå förbund med djävulen.”
Under min vistelse hos bibelforskarna kunde jag mångfaldiga gånger konstatera, att de med
glädje led för sin tro för att i ”Hamagidon” få sin lön och att deras ”systrars” martyrdöd inte
förorsakade dem någon synbar sorg eller smärta. ”De är på andra sidan. De är lyckligare än
vi”, var allt vad de hade att säga om det ofta så hemska slut, som deras kamrater efter år av
lägerlidanden hade fått.
Min företräderska Käthe Knoll hade inte endast sett till att alla blockföreskrifter hade följts till
punkt och pricka utan hade också spelat rollen av Gestapo- och SS-agent i en och samma
person; hon hade med öronen på helspänn avlyssnat varje samtal för att utröna, om det hade
religiös karaktär. Bibelforskarna berättade för mig, att hon plötsligt kom som utskjuten ur en
kanon från korridoren in i dagrummet för att hota anmäla två kvinnor, som vid ett avlägset
bord förde ett bibliskt samtal. – För ett Jehovas vittne var emellertid ett liv utan ”bibelforskande”
det värsta straffet. De levde i alla sina tankar i bibliska förhållanden och
tankegångar och jämförde ständigt det nuvarande livet med den Heliga Skrifts ord, ty enligt
deras mening var i denna bok allt förutsagt som skett och skall ske från världens skapelse till
dess undergång. Det gick så långt, att de utläste sina egna öden som bibelforskare ur Bibeln.
När de talade om förhållandena i koncentrationslägret hämtade de sina föreställningar och till
och med orden ur Gamla eller Nya Testamentet.
Först när jag varit blockäldste en tid, kunde jag konstatera, att mina bibelforskare var i
besittning av biblar och bibelforskartraktater. Dem hade de fått till skänks av sympatiserande
personer på arbetsplatserna utanför lägret. Under Käthe Knoll vågade de inte smuggla dessa
dyrgripar in i blocket. Då använde de de obevakade minuterna under arbetstiden för att läsa i
dem. Men när nu med mig en ny, fredlig era bröt in, som för övrigt också var förutsagd i den
Heliga Skrift, tog bibelforskerskorna, som arbetade som städerskor utanför lägret, kvällar och
morgnar med sig Gamla och Nya Testamentet, dolda under trasorna i skurspannarna. Detta
förhållande upptäckte jag vid ett tillfälle och gav en vink om att det ju var mycket mindre
riskabelt, om man gömde biblarna i blocket under dagen. Mitt förslag antogs med glädje. Nu
var ett ivrigt bibelforskande i gång, varje kväll, varje söndag, varje ledig stund. Om kvällarna,
innan nattvakten kom med hunden, låg bibelforskarna i sängarna och sjöng sina sånger, som
liknade Frälsningsarméns men var ännu mer stridslystna. Och jag ställde om, att ingenting
hände dem och att biblarna i rätt tid före de hotande blockkontrollerna fördes till säkra
gömställen. När vi efter några månader flyttade in i barack 17, som låg vid den nyöppnade