Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

75
– Jag försökte då komma från arbetet med säckbärningen. Det lyckades. Tillsammans med
Dsagnidse fick jag arbeta med att skyffla om säd. I dammet av svartkornet uppe under
magasinstaket kände man det, som om man skulle kvävas. Man kunde knappast se den som
stod närmast. Då och då störtade jag till dörren för att hämta andan. Jag hade i några dagar
haft ont i bröstet. – Brigadledaren röt till mig: ”Dawaj, arbeta och stå inte där!” Dsagnidse bad
brigadledaren, en förbrytare, att låta mig vara och lovade honom tobak. Då lämnade han mig i
fred. – Nästa morgon, när man röt genom baracken: ”Hej, baby, stawajtje!” måste jag samla
alla mina krafter för att komma upp. Vid uppropet anmälde jag mig som sjuk. Fältskären gav
mig febertermometern. Jag hade blott 37,5 och först vid 38 grader fick man stanna i baracken.
Alltså åter till spannmålsmagasinet. – Det fanns åtminstone en människa, som beklagade mig,
och som skyddade mig för brigadledaren och soldaten. Vid middagstiden gick vi tillbaka till
straffblocket. Jag brann av feber. Någonstans kom Dsagnidse över en febertermometer. Jag
hade över 40 grader, kände mig lättad, lät föra mig till ambulatoriet och konstatera, att jag
verkligen var sjuk. Jag låg på de rysliga bräderna skakande av frossa och halvt medvetslös. –
På kvällen kvicknade jag till ett slag, och då stod Dsagnidse vid fotändan och frågade, hur jag
mådde. Jag vaknade av förskräckelsen till fullt liv. ”För Guds skull skynda dig härifrån, tänk
om man skulle få se dig här!” Och redan kom en vakt. Med de gemenaste skymford och
hånfulla tillmälen blev Dsagnidse utkörd.
Dsagnidse gick till några politiska fångar och ställde om, att man förde mig från förbrytarsällskapet
till ett annat rum, där det bodde politiska fångar, fast det där fanns plats endast på
jordgolvet. När man bar över min säck, visade det sig, att allt var stulet med undantag av ett
par trasor och det jag bar på kroppen.
XII. ”Sjukhuset” i Burma. Konvalescens
NÄSTA MORGON underrättade man fältskären, och han konstaterade torrt, det är väl
brzelos. Morgonen därpå ansåg han malaria för sannolikare och tredje dagen, när jag började
spotta blod, var han övertygad om, att det var lungan som var dålig på mig. Vid middagstiden
lade man mig i oxvagnen, på vilken den smutsiga mattunnan stod, och band fast mig med ett
rep vid tunnan, för att jag inte skulle ramla av. I sjukhuset måste varje nykommen patient först
bada, men eftersom jag förlorade medvetandet blev det inget bad. Äntligen låg jag i den så
varmt efterlängtade bädden med riktiga lakan, men ack, också med otaliga kläd- och vägglöss
i sängkläderna. Men det märkte jag först många dagar senare, när jag åter kom till sans.
Och i mina feberfantasier hade hjulen på min oxvagn sjunkit djupt ned i sanden, den kunde
inte komma ur fläcken. Då förlorade jag allt hopp. Det är under alla omständigheter
meningslöst, sade jag till ett nytt jag, ty jag var i dubbel gestalt sysselsatt omkring den
fastnade kärran. Mitt andra jag protesterade emellertid och ivrade för att man skulle köra
vidare och skrek av alla krafter ”zobi-zopp!” När jag blivit litet bättre, sökte jag i sjukrummet
efter min dubbelgångare.
Sjukhusets läkare, en politisk fånge, besökte de nyinlagda. Man meddelade honom, att jag var
en ”njemka” (tyska). Han vände sig då till mig och frågade på tyska: ”Var är ni hemma? Jag
känner till Tyskland mycket väl och har studerat i Leipzig.” Han gick inte förbi någon sjuk
utan att tala några ord med honom. Denne fängelseläkare gjorde också rond om nätterna till
de svårt sjuka, och outplånligt står följande episod ristad i mitt minne: Jag var redan på
bättringsvägen. Bredvid mig låg en 25-årig kvinna med dubbelsidig lunginflammation och i
ett nästan hopplöst tillstånd. Hon hade löss på hela kroppen; den höga febern gjorde lössen
galna. Med båda händerna kliade hon sig ständigt i huvudet. Läkaren, som såg detta, sade till
sjuksystern, att hon skulle ställa om att patienten blev fri från löss. ”Då måste håret klippas
av”, föreslog fängelsesystern. ”Om vi gör det, kommer troligen flickan att dö, tvätta i stället