Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

162
bättrat sig, hur hon arbetade, hur många lägerstraff hon fått, kort och gott, hur långt hennes
”omskolning” fortskridit. Fångar med förfrågningar skulle också inställa sig hos Langefeld,
och hon skulle då under ett samtal, som knappt varade mer än fem minuter, skapa sig ett
omdöme om huruvida fången var mogen för frigivning. Frågeformuläret ifylldes, och några
satser som innehöll ett bifall eller avslag med motivering tillfogades. Det slutliga avgörandet,
när det gällde frigivning, fällde emellertid alltid Gestapo, och dessutom var en sådan förfrågan
alltid försedd med lägerkommendantens anteckning om bifall eller avslag. – Utom Langefeld
fanns det ännu en övervakterska, vid namn Gallinat, som förestod den yttre tjänsten. Hon
kontrollerade SS-blockledarna och vakterskorna vid arbetskommandona.
*
Langefeld var en kvinna på 42 år. Hon härstammade från Rhenlandet och hade växt upp i en
starkt chauvinistisk tjänstemannafamilj. I sin barndom under det första världskriget önskade
hon helst av allt vara man för att få kämpa mot arvfienden Frankrike. Johanna Prochaska, som
förklädd till man 1812 hade kämpat i en frikår, var hennes ideal. Fransmännens besättande av
Rhenlandet 1918 kände hon som den djupaste skymf och hälsade med stormande hänförelse
den av Adolf Hitler förkunnade förnyelsen av Tyskland. – Under inflationen miste hennes
familj sin förmögenhet, och när hon efter ett kort äktenskap blev änka, måste hon välja ett
yrke för att kunna försörja sitt barn. Hon började arbeta i socialvården och blev sedan
tjänsteman i ett fängelse. 1936 eller 1937 blev hon vakterska i kvinnokoncentrationslägret
Lichtenburg och strax därpå övervakterska i Ravensbrück. Våren 1942 skickade man henne
till följd av meningsskiljaktigheter med lägerkommendant Kögel som övervakterska till
Auschwitz, varifrån hon i oktober 1942 återvände till Ravensbrück.
I samma rum som denna kvinna satt jag nu dag efter dag. Hon var bland fångarna i
Ravensbrück känd för att vara ”hygglig”. Hon slog ingen och sparkade ingen. Ännu innan jag
haft några privatsamtal med henne, gjorde hon intryck på mig av att vara en av inre tvivel
söndersliten människa, full av hämningar och mindervärdighetskänslor. Hon satt vid sitt
skrivbord och borstade nervöst av sin klänning eller strök sig oavlåtligt över ärmen, som om
det suttit en dammfläck på den. Sedan harklade hon sig länge och gjorde en handrörelse, som
om hon strök håret från pannan, innan hon formade en sats. Många gånger stirrade hon flera
minuter försjunken i tankar ut genom fönstret och glömde att tala en påbörjad mening till slut.
– De flesta vakterskorna avfärdade hon med en betonat högdragen hållning, alltid krampaktigt
bemödande sig att inte tillåta någon förtrolighet. Gentemot några personer däremot, som hon
tyckte var sympatiska, glömde hon all distans och talade ohämmat om sitt hat och sin motvilja
mot hela SS’ lägerledning. Inte ens min närvaro, ty jag var ju i alla fall en fånge, hindrade
henne i sådana fall på något sätt. Vid ett tillfälle ville förvaltningen inte ge fångarna den
vinterbeklädnad, som de skulle ha. Langefeld förde med föreståndaren ”Hauptsturmführer”
Seitz ett stormigt telefonsamtal, i vilket hon fordrade, att utrustningen skulle utlämnas till
fångarna. När hon lagt på hörluren, vände hon sig till mig – vi var ensamma i rummet: ”Man
skulle låta denne Seitz stå en gång i timtal naken på lägergatan, så att han fick känna på vad
det vill säga att frysa!”
Naturligtvis kunde det inte undvikas att jag efter en mycket kort tid utnyttjade varje tillfälle att
påverka denna vacklande människa till förmån för fångarna.
Det började med rapportförhören. Fångar som hade rapporterats stod i korridoren och blev en
och en inkallade i övervakterskans tjänsterum. Där kom till exempel ett stackars utsvultet
”smycke” från straffblocket. Rapporten lydde: ”X. har stulit en kålrot.” Langefeld började
förhöret: ”Har ni verkligen tagit kålroten?” – Under snyftningar och tårar svarade den tillfrågade:
”Övervakterska, jag var så hungrig.” – ”Men om nu alla skulle stjäla kålrötter, blev
det ju inga kvar att koka.” – ”Men övervakterska, jag är alltid så förskräckligt hungrig ...” –