Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

69
Tamara var en 21-årig flicka med mörka ögon och spensliga lemmar. Som dotter till en läkare
studerade hon på sin faders önskan medicin, men hennes kärlek tillhörde poesien. Tamara
skrev dikter. Studenterna vid hennes universitet hade bildat en litterär cirkel, i vilken man
diskuterade och uppläste stycken ur egna verk. Där deklamerade Tamara sina dikter, och en
”Hymn till friheten” blev hennes olycka. NKVD häktade henne och anklagade henne för
”förberedelse till terror”, ty vilken diktator hade hon kunnat mena om inte Stalin? – Hennes
dom lydde på åtta års koncentrationsläger i straffblock.
I Leninskoje hade man stulit kappan för Tamara, och därför hade hon om nätterna inget täcke.
Hon var redan nu så utmattad, att hon inte brydde sig om att lusa av sig. Skuldrorna hängde
framåt på henne av magerhet. ”Det värsta är, att min mor är ensam kvar, ty min far häktade de
ett halvår före mig”, berättade hon med tårar i ögonen.
Till bådas vår sorg hade vi efter tre dagar inte någon feber längre. ”Uppställning till arbete!” –
En vattenkörare behövdes. ”Vem kan hantera oxar?” frågade natschalniken. Jag anmälde mig
och fick en lina med anvisning att fånga två oxar på stäppen och sedan hämta vatten i brunnen
på stäppen och i en källa i den lilla sidodalen och förse byggnaderna med vatten. – Efter
brzelos-kampanjens slut måste vi kvinnor nämligen reparera taken och väggarna i kreatursstallarna.
Därvid behövde vi vatten till lerbruket.
Långt därute på stäppen låg omkring tio oxar och idisslade. Med linan i handen närmade jag
mig dem tveksamt. Det var min första bekantskap med dessa förträffliga djur. Men när jag var
på endast några meters avstånd från dem, reste de tungt på sig och trampade makligt i väg. De
visste, vad som väntade dem, och hatade arbetet. Jag förföljde dem och började bli rädd, att
natschalniken skulle bli varse min oförmåga. Ju fortare jag gick, desto fortare rände oxarna i
väg. Den taggiga stäppörten stack mig i mina nakna ben. Då tänkte jag ut en list. Jag lade mig
i gräset och kort därpå följde oxarna mitt goda exempel. Sedan kröp jag försiktigt bakifrån
fram till en intet ont anande svartvit oxe och kastade linan över hans horn. Han hoppade upp.
För sent! Och han fogade sig genast i sitt öde. Nu stod jag inför ett nytt problem: Hur skulle
jag fånga den andra oxen, utan att den förste gick sin väg. Jag drog i linan och den fångne
oxen följde med. Och vilket under! Ur gruppen av de andra bortdragande oxarna löste sig en
brun oxe och gick lydigt bakom oss. Den svartvite hette Wassja och den brune Mischka. De
drog alltid tillsammans i samma ok. Men den värsta svårigheten återstod. Försök en gång att
få två oxar in under ett ok och till på köpet ett kasakiskt. Detta bestod av två snedbjälkar,
fästade vid tistelstången. Mellan dessa måste jag klämma in Wassjas och Mischkas huvuden.
När jag lyckligt hade den ene på sin plats och hade stuckit genom järntenen på snedbjälkens
yttersida, låg den andre lugnt på marken och idisslade. Tur var, att första dagen ingen
natschalnik såg på. – Vilket djurplågeri är inte ett sådant kasakiskt ok. När det ena djuret lade
sig, ryckte det det andra med sig. Och dessutom vad mina stackars oxar var illa tilltygade!
Alla trodde sig ha rätt att slå dem. På deras ryggar var blodskorpor, och till och med nosarna
hade slagits såriga.
I Mischkas och Wassjas sällskap upplevde jag min skönaste tid i karagandalägret. Med zobizopp-skrik,
det vill säga höger-vänster på oxspråket, gick färden långsamt uppför kullen, när
dragbrunnen på slätten för tillfället var tömd. Det andra vattenstället låg i en liten sidodal och
kunde inte ses av den vakthavande posten, som stod på taket till en av hyddorna. Där dalen
gjorde en krök, kommenderade jag ”Stoj!” Genast lade sig först Mischka och sedan Wassja.
Sedan var jag alldeles ensam i den lilla dalen. På båda sidor reste sig ärggrönt skimrande
klippor och mellan dem lyste glödröda nypon, vart än ögat såg. Jag klättrade över klipporna
och plockade med en hungrig människas vilda iver min brödsäck full med nypon. Sedan
skyndade jag mig snabbt tillbaka, och nu kom det svåraste arbetet, att förmå mina båda vänner
att stiga upp. Det enda som hjälpte, var tyvärr stryk – de var ju lägeroxar. Hur gärna hade jag
inte velat ligga i gräset och se upp i den milda hösthimlen. Men den förlorade tiden måste