Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

163
Den förhörda fången skickades ut och Langefeld skulle avgöra om rapporten var berättigad
eller inte. Om fången inte erkände, hämtades vittnen. Detta fall med kålroten var emellertid
alldeles klart och vad väntade en sådan utmärglad, utsvulten människa? Mörk arrest och
eventuellt stryk. Då vände jag mig till Langefeld: ”Övervakterska, jag känner X. redan från
det asociala blocket. Hon har under sista tiden blivit fullständigt utmärglad och jag tror inte
hon överlever bunkern. Det enda man kan göra i hennes fall är att ställa om att hon snart
kommer tillbaka från straffblocket, men med en ny rapport vore det ju utsiktslöst.” Langefeld
teg och ryckte nervöst på huvudet. Sedan rev hon sönder rapporten och kastade den i papperskorgen.
Mycket lättare var det för mig att hjälpa ryska eller polska fångar, då jag fick tjänstgöra som
tolk åt dem och kunde ge de förhördas svar den form, som jag själv tyckte vara bäst.
Snart upptäckte jag att Langefeld var mycket glömsk. Denna omständighet utnyttjade jag för
att helt enkelt låta rapporter försvinna. Jag utvalde särskilt sådana, på vilka svåra straff kunde
väntas och dolde dem under en hög med handlingar på hennes skrivbord. Sedan avvaktade jag
en eventuell förfrågan från vakterskorna, som hade skrivit dem. Lät de inte höra av sig,
förstörde jag rapporterna. – När jag fick höra i lägret, att en vakterska betedde sig särskilt
brutalt, använde jag första lämpliga tillfälle för att underrätta Langefeld om övergreppen,
varpå hon i de flesta fall reagerade med avsättning av ifrågavarande megära från hennes post
som blockledarinna.
Jag hade svårt att förstå, hur en kvinna som Langefeld å ena sidan kunde vara djupt
intresserad för fångarna och deras bekymmer och å andra sidan uthärda att varje fredag
tillsammans med lägerkommendanten och SS-läkaren närvara vid verkställandet av
bestraffningar och se på hur man pryglade kvinnor. Jag kunde visserligen iaktta, att hon
skakade av nervositet och synbar avsky varje gång hon bevittnat dessa prygelscener. – Men
ännu mera bisarra motsatser var förenade i denna kvinna. Hon berättade för mig med fuktiga
ögon om tragiska zigenaröden, som hon lärt känna under sin långa ”KZ”-praktik. Och hon lät
kalla till sig Judith Horvath, som hade tio barn och som hon kände redan från Lichtenburg och
talade så älskvärt och tröstande med denna gamla zigenerska, att man kunde bli vek om
hjärtat. Men kom en judinna eller avfärdade hon en hel transport till Auschwitz var hennes
ansikte förvridet och hennes röst hätsk.
Langefeld hade varit ett halvt år som övervakterska i Auschwitz och kände till gaskamrarna
och det grymma öde, som judarna gick till mötes där. Med hjälp av någon hög SS-instans
hade det lyckats henne att bli förflyttad från Auschwitz tillbaka till Ravensbrück. ”Auschwitz
är det förskräckligaste en människa kan tänka sig”, sade hon en gång till mig, ”jag kan inte
förlåta mig, att bibelforskarna, som jag tog med mig då, måste stanna där. Min enda tröst är,
att åtminstone Teege och Maurer blivit räddade.” – Hon hade med stora svårigheter genom
personligt ingripande hos Himmler lyckats få de båda kommunistiska fångarna Bertl Teege
och Liesl Maurer frigivna från Auschwitz.
Langefelds sympati för tyska politiska fångar och bibelforskare kunde ju vara begriplig, men
svårare var det att förstå, att hon beundrade de nationella polskorna som hon gjorde. De
dödsdömda var i hennes ögon hjältinnor och martyrer, som offrade sig för sitt folk. – Å andra
sidan var hon en ivrig anhängare av den nationalsocialistiska läran om herrerasens rätt till
makten och tvivlade inte på de nationalsocialistiska ledarna Adolf Hitlers och Heinrich
Himmlers oantastbarhet som människor. Hon var övertygad om att ingen av dessa båda hade
en aning om det korrumperade, sedligt och moraliskt lågtstående skikt som utgjordes av
befälet i koncentrationslägret. Liksom hon trodde på nationalsocialismen, var hon övertygad
om den tyska arméns seger. – Däremot förkastade hon som någonting omänskligt och
politiskt felaktigt att släpa miljoner främmande arbetare till Tyskland.