Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

187
begäran att hon skulle förfalska listan men gav mig sedan ett obestämt löfte: ”Jag skall se vad
jag kan göra!” Jag tvivlade inte ett ögonblick på att hon, som kände till förhållandena i
skrädderiet, skulle hjälpa oss. – Efter två dagar blev jag inkallad till Graf, som med hög röst
ropade: ”Se, vilket svineri! 25 fångar utan inomhustjänst eller liggkort! För genast hit
fruntimren!” I min förskräckelse fick jag den förtvivlades mod: ”Herr Graf, sjukavdelningen
måste ha misstagit sig, det kommer nog att visa sig vid en förnyad genomgång, att siffrorna
stämmer, låt mig genast gå med listan till sjukavdelningen och göra en efterkontroll!” Han
skrek ännu något som liknade: ”Här står dock doktor Treites underskrift och då måste det väl
vara rätt!” Men jag var redan på väg med papperet för att få tag på Emmy Görlich. När jag
begärde en förklaring, svarade hon med en axelryckning: ”Jag inser inte varför jag skulle
skydda er, jag måste ju göra mitt arbete!” Av de 25 kunde jag rädda 15, då de hade anständiga
blockäldste, som förklarade sig beredda att efter middagspausen föra dem till skrädderiet och
förklara, att de först nu hade blivit friska igen. Men de övriga tio fick fruktansvärt mycket
stryk av Graf och rapporterades. Märkvärdigt nog kom denne buse inte att tänka på, att alla
hade stannat borta från arbetet i samförstånd med mig.
*
Hösten 1944 fick jag äkta lägerfurunkulos, som så när slutat med döden. Industrigårdens
sjukvårdstjänst sköttes av en ung tjeckisk medicine studerande, och då jag visste, att hon var
en troende kommunist, gick jag först efter långvarig självövervinnelse när smärtorna blev
outhärdliga, till henne för att låta förbinda mig. Vi hade dittills aldrig växlat ett ord. I Inkas
ögon var jag en trotskist – så hade man sagt henne – alltså det föraktligaste under solen.
Jag stod i en lång kö tillsammans med andra sjuka i den trånga gången mellan kojraderna, där
Inka på en trästol brett ut sin förbandsmaterial, sina salvor och desinfektionsmedel och nu
undersökte den ena efter den andra. Hon var beundransvärd i sin outtröttliga iver och sin
aldrig slappnande vänlighet. Hon utstrålade så mycket sunt liv och säkerhet, att man vid
anblicken av henne blev riktigt varm om hjärtat. – Mina bölder var hårdnackade och besöken
hos Inka blev regelbundna. En gång började hon halvt på skämt att angripa mig politiskt. Vad
jag svarade, kommer jag inte längre ihåg. Men sedan begärde hon leende ett samtal och bad
att få ställa några klargörande frågor. Vi gick på kvällen fram och tillbaka mellan barackerna,
och hon fick nu från mina egna läppar höra ”trotskistens” historia. Inka hade trots sin ungdom
och sin kommunistiska godtrogenhet mod att vara objektiv. Hon vågade skapa sig en egen
åsikt. Hon tog inte utan vidare för gott vad man ville påtvinga henne som en orygglig sanning
eller en trossats. Kanske var det endast koncentrationslägrets egenartade förhållanden, som
gjorde, att denna unga kvinna vägrade att rätta sig efter den tjeckiska partiledningens i
Ravensbrück diktat och i allt högre och högre grad intresserade sig för mig. Med sin utpräglade
rättskänsla och en medfödd benägenhet för demokratiska slutsatser var hon fast besluten
att bilda sig ett eget omdöme, själv pröva vem som var vän eller fiende. Våra samtal blev allt
talrikare och allvarligare. Snart gick knappast en kväll, utan att vi diskuterade med varandra.
Inka och jag blev vänner.
Min sjukdom förvärrades, och Inka hjälpte mig så mycket hon kunde. Vänskapen mellan mig
och henne var inte obekant för de ledande tjeckiska kommunisterna, och de började varna
Inka. Men när det inte hjälpte, började de till och med hota henne med att, om hon inte
upphörde med sitt vänskapsförhållande till mig, man måste gripa till disciplinära åtgärder.
Inka skrattade ut dem. – Bland kvinnorna i Röda armén gällde som auktoritet i alla politiska
frågor den gamla professorskan Eugenia. Hon arbetade i förrådsbaracken hos Maria
Wiedmeier. Inka stod som kommunist i nära förbindelse med många kvinnor och flickor i
Röda armén och helt naturligt också med Eugenia, till vilken hon beundrande såg upp. Redan
i början av vår vänskap frågade Inka en gång i förbigående den gamla professorskan, om hon
kände Heinz Neumann eller hade hört talas om honom. Eugenia förnekade det. – När man nu