Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

131
vattenkran fem till sex kvinnor, en del kammade sig, andra borstade tänderna, andra stänkte,
medan de tvättade sig, vatten på de närstående. Svordomar flög genom luften. Utanför
klosetten bildades köer, vid kaffeutdelningen stod man i kö och framför skåpen kom det till
hetsiga gräl. Var och en försökte bli färdig så fort som möjligt, och alltid råkade man stöta
mot någon. I detta virrvarr, när sirenen redan givit signal till uppställning och blockäldsten röt
sitt vanliga ”Uppställning!”, dök SS-blockledarinnan Drechsel upp i barackdörren.
”Förbaskade slöa kvinnor, sätt fart på er så ni hinner ut! Jag skall rapportera hela blocket!”
Och varje kvinna, som strök förbi henne, fick en örfil. När alla hade örfilats ut, marscherade
hon ilsken in i sovsalen på A-sidan och man hörde: ”Var är rumsäldsten?” Jag anmälde mig.
Ett oväder urladdade sig över mig: ”Skall det där kallas bäddar? Det är ju gungor! Detta
svineri på A-sidan tolererar jag inte längre! Kom in till mig i tjänsterummet efter
avlämningen!”
Uppställningen var slut och reserverna och strumpstickerskorna hade återvänt till blocket. En
kvinna på A-sidan jämrade sig inför blockäldsten alldeles utanför tjänsterummet över att man
under natten stulit bröd för henne. Hon var säker på vem det var. Redan öppnades dörren till
tjänsterummet, och vakterskan Drechsel stod bredbent med handen i sidan och ett rovlystet
uttryck i sitt fågelansikte. ”Vad är det nu frågan om igen?” Blockäldsten förklarade saken för
henne. ”Och vem har tagit brödet från er?” vände sig Drechsel till den bestulna. ”Det var Lina
vid bord 6”, kom svaret utan tvekan. Drechsel gick tillbaka in i tjänsterummet och befallde,
att tjuven och den bestulna genast skulle föras in. Jag ropade på Lina i dagrummet. Den gamla
skrumpna gumman med sitt sorgsna spädbarnsansikte och sin pipiga, gråtmilda stämma
bedyrade, innan jag hann säga någonting, sin oskuld. Framför tjänsterummet viskade jag
hastigt till bägge: ”Glöm inte att anmäla er, först namn, sedan nummer, annars pryglar
Drechsel er!” Båda anmälde sig stammande, och förhöret begynte. Avgörande var, att
blockäldsten meddelade, att gamla Lina redan stulit bröd en gång förut.
När jag såg, att vakterskan Drechsel gjorde förberedelser att skriva rapport, blandade jag mig i
leken och sade: ”Fru vakterska, jag är av den meningen, att man över huvud taget inte kan
ställa en sådan människa som Lina X. till ansvar. Det måste ni själv förstå!” Drechsel såg på
mig med halvöppen mun och ansträngde sig synbarligen att fatta något så oerhört som mitt
yttrande. ”Och en sådan som ni ska vara rumsäldste. En sån idiot! Då är det ju inte att förvåna
sig över, om A-sidan är en dynghög!” Hon hade stigit upp från stolen och gick alldeles inpå
mig, under det hon skrek: ”Ni har varit rumsäldste länge nog! Jag skall rapportera det här för
övervakterskan!” Och under det vi tre ödmjukt drog oss ut genom dörren, ljöd efter oss ett:
”Något sådant har aldrig förr hänt mig!”
Vad skulle nu ske? Förlusten av rumsäldstebefattningen uppfattade jag som en stor lycka.
Men en rapport! Jag befann mig i en ömkansvärd sinnesstämning. – Nästa förmiddag blev jag
kallad ”fram”. Där stod jag i korridoren framför övervakterskan Langefelds expeditionsrum.
Ur dörren kom en ung, blond bibelforskerska med ett vackert men högdraget ansikte. Det var
Marianne Korn, övervakterskans sekreterare. ”Buber, ni skall komma in!” Stående framför
skrivbordet anmälde jag mig. Langefeld såg inte upp, läste, såg sedan ut genom fönstret och
efter en hel rad märkvärdiga, nervösa rörelser med huvudet, som om hon skakade håret ur
ansiktet, vände hon sig till mig och frågade: ”Ni är rumsäldste?” – ”Ja.” – ”Skulle ni tilltro er
att kunna vara blockäldste?” Det kom så oväntat, att jag stammade någonting liknande ”det
tror jag inte”. – ”Ni kommer alltså att vara blockäldste hos bibelforskarna i block 3.” Jag teg.
”Ni bör komma ihåg, att block 3 är inspektionsblocket. Där måste ni vara särskilt noga med
ordningen. Tag er utrustning och gå genast till block 3!”