Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

80
Och sedan kom ett smärtsamt avsked: Vår kära, gamla tolstojan blev transporterad till en
invalidsektion. Alla i vårt barackrum kände sig fullständigt övergivna. Mig träffade
skilsmässan särskilt hårt. Ingen väntade mig nu längre om kvällarna med ett älskvärt
småleende. För Tamara var det, som om hon hade förlorat en mor. Nu fanns det inte längre
någon som höll hennes saker rena; och Tamara själv hade inte kraft till det.
Straffblocket ändrade utseende från den ena dagen till den andra, vi fick ungefär 150 nykomlingar,
uteslutande kriminella. Alla gångarna var överfulla, trots kylan låg man i rummet
framför baracken, i vilket varken dörrarna eller fönstren var insatta. Man sjöng, vodka dracks,
och livsmedel insmugglades. Av dessa nykomlingar var det kanske en som gick med i arbetet.
De var emellertid inte nya i lägret, utan samlades, enligt vad man berättade mig, för att
transporteras till en straffsektion. Förbrytarna sjöng sina egna visor, som uppstått under
fängelsevistelsen och i Sibirien. Då jag var främmande för deras jargong, dröjde det länge,
innan jag över huvud taget förstod dessa visor. Innehållet var en blandning av sentimentalitet
och stolthet över brottslingens liv: ”O, Moskva, Moskva, Moskva, ha, ha, hur mycket
bekymmer har du inte vållat oss! Ha ha! Blott med en sönderslagen käft är du en riktig bandit!
Ack, varför har våra mödrar fött oss, ha ha!” En annan visa besjöng i snälltågsrytm det
misslyckade försöket att stjäla en koffert på järnvägen från Pensa till Moskva, och i en annan
gjorde man sig lustig över rannsakningsdomaren och statsåklagaren. Även lägerledningen
gycklade man med i många visor.
I straffblocket fanns det ännu en tolstojan, en man på ungefär 60 år, som jag redan sett i
lägrets samlingsställe, när han med sin konservburk i handen tiggde några skedar soppa. Hans
första funktion i Burma var som vakt framför arresten. Lägerfängelset var omgivet med ett
särskilt taggtrådsnät. Utanför porten satt Alexej Michailowitsch för att se till, att ingen
närmade sig de inspärrade och stack till dem något att äta. Alexej Michailowitsch skötte sin
syssla till alla fångars fulla belåtenhet. Han tog emot allt som man ville sända arrestanterna
och överlämnade det till dem personligen.
Han satt på marken med en knölpåk mellan knäna, invirad i lumpor från huvud till fot. Hans
ansikte var bara skägg. Ur detta framblickade mänskliga, blåa ögon. Han hade väl hört, att jag
var tyska, och därför ropade han en dag till mig: ”Margarita Genrichowna, kom hit lite till
mig, vi ska tala om Boris, som var min vän. Var har han väl hamnat?” – På kinden hade
Alexej en öppen böld, och varet var hopklibbat med skäggstrån. Ur hans slitna vaddjacka
trängde stoppningen ut överallt. Hans kulibyxor hade dragits upp, när han satte sig, så att man
såg de nakna, magra benen, betäckta med idel blå fläckar. – ”Från vilken stad i Tyskland är
ni?” – ”Från Potsdam, Alexej Michailowitsch.” – ”Vad hör jag, från Potsdam! Ja, Potsdam
minns jag mycket väl, Sanssouci och den stora fontänen!” – ”Har ni varit i Tyskland?” Jag
gjorde väl en mycket tvivlande min vid denna fråga. ”När man ser mig här i detta tillstånd”,
och han visade på de med lumpor omvirade fötterna, ”är det väl ingen, som kunde tro det. –
Som student gjorde jag en resa i Tyskland, var i Paris och for över Medelhavet tillbaka till
Ryssland. Det var andra tider det!” Han drev med handen bort flugorna, som var som vilda
efter bölden. – Han ville, att jag skulle berätta honom om mitt liv. Därför erfor jag så småningom
även något om hans, att hans far hade ägt en bondgård, som Alexej efter dennes död
fick ärva. Han hade levt som en enkel bonde, men när kollektiviseringen kom, vägrade han att
inträda i kollektivet. ”Och eftersom jag offentligen hade uppträtt som förespråkare för mänsklighet
och kritiserat de metoder, som man använde i byn, hämtade man mig.” – Han befann
sig redan på fjärde året i fängelse. Alexej Michailowitsch blev snart fråntagen befattningen
som vakt, ty man hade fått klart för sig, hur bra han sörjde för dem som satt i arresten.
När jag kom tillbaka från tegelbrukssektionen till Burma, hade han ett nytt ämbete: han var
ansvarig för ”kipjatok”. I en liten avbalkning bredvid mansbaracken stod en ”Titan”, en
varmvattensmaskin. ”Kipjatok” är det kokheta vattnet till teet, som en rysk människa inte kan